foodges

Hej på er.

Hoppas att sommaren varit bra, och att ni precis som jag flyttade hela köket utomhus. I alla fall mitt eget. Restaurangköket fick stå kvar. Miljö och hälsa hade hoppat jämfota annars. Så det var helt enkelt bäst att lyda.

  Jag har under mina första matologier/krönikor pratat om sådant jag tycker om. Sånt som ligger mig varmt om hjärtat.

 Men inte denna gången. Denna gången blir det precis tvärtom. Något som jag verkligen avskyr. Som rör upp ilskan inombords och får mig att vilja gråta och lägga ner maten helt och hållet. (Nej. Det handlar varken om Rosa Cupcakes eller Melodifestivalen) Det handlar helt enkelt om pengar. Eller viljan att tjäna dessa. Till vilket pris som helst.

 Det handlar om maten som serveras inom äldreomsorgen och i våra skolor. I de flesta fall fullständigt horribelt. Maten lagas i centralkök och åker lastbil ut till de stackars människorna som ska behöva äta den. Och den är sprängfylld med en massa onödigt skit i form av tillsatser som de ansvariga bakom förmodligen inte ens skulle ge till sin värsta fiende. Maten varmhålls i flera timmar, och vid den tidpunkten det är dags att äta den har 50% av näringsvärdet försvunnit.

HALLÅ!!! Vakna någon jäkla gång. Vi pratar om tomma kalorier som inte ger någon nånting. Unga i skolan förväntas prestera för att föra vårt land vidare. Med magar fulla av skräp. Inte konstigt att de flesta väljer bort skolmaten, och käkar en chokladkaka i stället. Snabbt socker, snabb energi. Samtidigt höjs röster över våra unga blir allt fetare. Och de flesta verkar förvånade. Men vi pratar om unga friska människor. De har en ärlig chans. Annat är det med våra äldre. Som byggt upp vår välfärd med stadig mat och lite jävlarannamma. De slet som djur för att vi ska ha den välfärd vi har. De åt hemlagat och ordentligt. De tog vara på allt och byggde på en stabil grund av smör, grädde och potatis upp fundamenten på vilka hela vårt sociala välstånd vilar. De slet ut sina kroppar. För vår skull. Och hur tackar vi dom för det? Med sönderkokt potatis, vattensky och något som säkert för fem timmar sen åtminstone påminde om en köttbulle. I en plastförpackning som levereras i paket om fem, en gång i veckan. Eller kommer med en dieselslukande lastbil från nåt centralkök 4 mil bort. Detta är vad dessa människor förväntas överleva på. Det är ett rent hån. De som bor själva får värma maten i en mikrovågsugn. Det finn ingen näring ens i närheten. Och den sociala biten med att samlas runt ett middagsbord och prata om dagens har ersatts med ett tyst pling ifrån en av de maskiner som de hjälpt oss att plocka fram. För att sedan i tysthet mer eller mindre bara tyna bort till en skugga av sitt forna jag. Allt för att någon girig fan ska tjäna några ören extra per portion… Carema ska få sig en känga även av mig. En god vän till mig jobbade för carema. Personalen på detta ställe uppmanades att plocka bort salt och peppar från borden då dessa kryddor kunde få igång magen på vårdtagarna, och då skulle fler toabesök bli en belastning och en ökad kostnad. FY FAN säger jag bara. Det är inte tillåtet att plåga djur, men äldre får vi tydligen behandla hur som helst. Jag bokstavligen kokar av ilska nu när jag skriver om detta. Och det gör jag mest för att jag vet att man med ganska enkla medel kan gör allt så otroligt mycket bättre. Utan att det kostar en förmögenhet. Allt som krävs är lite sunt förnuft, planering och en god portion kärlek. Jag fick under mina första sex år i skolan alldeles fantastisk mat. Jag lärde mig om vikten av riktig mat i köket på äldreboendet som min mor drev en gång i tiden. Och jag har en bonusmamma som är husmor på Helsingborgs största skola, och hon var i fjol finalist i Årets skolkock. Hon lagar allt från grunden. Varken mamma eller bonusmamma vittnar om några jättekostnader. Allt som krävs är lite kärlek.

Jag manar till kamp!!!

 Jag vill med denna krönika försöka få igång ett uppror mot dålig mat och sviniga företagare och centralkök. En kampanj om ni så vill. Och det enda ni behöver göra är att tala om för era vänner att nog är nog. Blir vi tillräckligt många som rör om i grytan, kanske  en debatt kan väckas och ett och annat öga öppnas. Höjs tillräcklig många röster, kan de ansvariga inte längre blunda. Jag tänker strida för det här. En hemlagad köttbulle i taget. För fortsätter det så här, hoppas jag att mina dagar är räknade innan jag blir sjuk och behöver”vård”

Tack på förhand

Andreas 

Hej på er. Hoppas att ni har det bra. Jag har det alldeles utmärkt. Jag lagar mat som aldrig förr och livet är ganska skönt just nu. Ikväll ska jag laga risotto med skogssvamp och minnas mig tillbaka till Rom, som jag ibland saknar så innerligt att jag bara vill packa väskan och åka, och aldrig mer komma tillbaka. Jag saknar kärleken, passionen, temperamentet och naturligtvis den fantastiska maten. Men jag får helt enkelt köra budgetvarianten. Blåsa på Puccinis Turandot på stereon och bara mysa iväg. När Risotton står på spisen måste det komma passionerad italiensk musik ur högtalarna, annars blir det som inte riktigt bra.

  De av er som varit med ett tag nu, vet att jag är en väldigt passionerad matlagare. Vad kanske många däremot inte vet, är att jag har en älskarinna. En hjärtevän som stöttar mig i svåra tider och som gläds med mig i framgång. Hon är en sann vän, och är minst lika passionerad som jag. Hon kan få den mörkaste av dagar att verka strålande solig, och vända vilken ledsen mun upp och ner, bara genom att finnas där, Jag går aldrig till sängs utan att antingen ha henne vid min sida, eller kärleksfullt låtit henne vara med mig precis innan ögonen sluts. Vi har ett ganska enkelt, men otroligt passionerat förhållande. Jag älskar henne, och jag tror att hon älskar mig. Trots att det ibland kan vara både hårda ord, bittra toner och ilska. För när allt kommer omkring, så kan inte så häftiga känslor väckas om inte man älskar varandra. Vad jag med absolut säkerhet vet, är att utan henne skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö…

  Jag pratar om musik. Musiken är en lika viktig del i mitt liv som maten. Många är gångerna när jag varit riktigt ledsen, haft hjärtesorg eller bara varit innerligt förbannad. Då tar jag fram gitarren och spelar lite, och vips så har allt det där onda bubblat ut i tomma intet. Och om så bara för en liten stund har jag sinnesro. När jag var barn blev jag av min mor och mormor mer eller mindre tvungen att lära mig spela piano. (Mor kommer inte att hålla med). Jag gick hos en pianolärare som var av den hårda skolan. Han kunde vispa till fingrarna med en linjal om du missade ett stackato, eller om du drog ut på en åttondelston. Jag avskydde denna man. Han gjorde teknik av något passionerat. Det var inte förrän några år senare som jag insåg att tekniken var nödvändig för att förmedla klassisk musik.

  Jag hade för en kort stund tappat kärleken till musiken, men denna skulle återvända ett par år senare. Jag spelade under min ungdoms glansdagar bas i ett band från Ekeby, där jag är uppväxt. Vi kallade oss för Part of Life. Ett ganska passande namn. Vi blandade covers med egenskriven musik, och vi gjorde det bra. Vi fyllde fritidsgårdar och pubar vart än vi spelade. Vi var till och med ute på turné. Det var under dessa år som musiken blev min älskarinna. Nu förtiden är musiken allestädes närvarande, och är en otroligt viktig del i mitt liv…

  Vad har då detta med mat att göra? Det korta och enkla svaret är: ALLT!

Jag pratar om passion när jag lagar mat. Den passionen föds för min del ofta ur musik. Fråga vilken kock du vill, och jag lovar att denne vittnar om att maten smakar bättre om den är lagad under tiden du lyssnar på något du gillar. Om du inte tror mig, så prova. Eller hälsa på i din favoritrestaurang när de inte har öppet, och kockarna står och förbereder. Jag sätter en 100-lapp på att det spelas hög musik. När jag själv står med ”prepp” regerar hårdrocken. Gärna riktigt hårt. In Flames eller Iron Maiden är självklara val här. Det höga tempot och de bitterljuva stämmorna får mig i precis rätt sinnesstämning. Plus att det hjälper mig att få tiden att gå. Det är inte alltid roligt att skala potatis eller hacka lök.

 När jag drar igång grillen för lite BBQ, då är det Johnny Cash, Lou Reed eller Janis Joplin som går i stereon. Bara för att skapa det där autentiska på något vis.

 Lagar jag italienskt drar jag gärna igång Eros Ramazotti eller Gianna Nanini. Eller som jag skrev ovan. En riktigt fläskig Opera av Puccini eller Verdi. Jag lovar att passionen nästan rinner ur högtalarna rakt ner i maten.

 Lagar jag svensk husmanskost lyssnar jag dock inte på Thorleifs eller Vikingarna. Men det har att göra med att jag har innerligt svårt för den typen av musik. Nej, då blir det Lars Winnerbäck eller Eldkvarn. Då blir isterbanden precis så som jag vill ha dom.

 För att summera. Bra musik och god mat har ett par gemensamma nämnare. Men den kanske viktigaste av dom är att båda föds ur kärlek och passion. Så nästa gång du ställer dig vid spisen. Dra på din favoritskiva, skruva upp volymen och låt kärleken och passionen bara omringa dig. Jag lovar att maten smakar bättre!!!

Må väl mina vänner, och ”Rock on”

Julen passerade som en stormvind precis som resten av året. Det är helt otroligt vad tiden kan gå fort. Jag är helt gravallvarlig när jag säger att jag knappt har hängt med i svängarna. Det sägs att tiden går fort när man har roligt, men nånting av det roliga kan väl få dra ut lite på tiden? Det är väl inte för mycket begärt.

  Jag har levt mitt år genom maten. Eller maten har levt genom mig ett helt år. Min kärlek och passion har verkligen fått helt fritt spelrum. I påskas blev jag uppringd av en herre som sade sig söka en kock till sin restaurang över påsken och konstrundan. Jag var inte sen att haka på. Efter en i bästa fall tveksam arbetsinsats tänkte jag att det kanske inte var meningen att jag skulle jobba som kock. Jag hade en del betänkligheter, men personalen på restaurangen såg min glöd och gav mig en ny chans. Jag fick komma tillbaka och visa dom vad jag gick för. Idag, 8 månader senare, driver jag den krogen tillsammans med en kock och en hovmästare. Jag sticker ut hakan lite grann på typiskt osvenskt manér och säger att jag nog visade vart skåpet skulle stå till slut. Det har varit hårt jobb, men det har varit värt varenda droppe blod, svett och tårar som fällts. Jag har haft så innerligt och ärligt roligt hela tiden att jag glömt bort att hänga upp mig på saker. Inte en enda gång har jag tittat i backspegeln och hängt upp mig på det som syns där. Jag har bara blickat framåt. Sen att vi har skapat ett koncept på krogen som passar mig som handen i handsken med närproducerad och säsongsstyrd meny gör ju inte alls ont. Maten kommer från hjärtat av bjärehalvön, och är sprungen direkt ur våra hjärtan. Hur kan man inte älska det? Och vi har roligt tillsammans. Väldigt roligt! Och jag tror att det är en absolut förutsättning för att bli framgångsrik, oavsett vad man sysslar med. Att ha ett leende på läpparna och alltid nära till skratt är livgivande i alla dina angelägenheter.

  Men varje år, när julen är över brukar jag ändå alltid sätta mig ner för att göra en själslig deklaration. Summera om ni så vill. Där jag går igenom med mig själv alla investeringar och utbetalningar jag gjort. Sätter upp spegeln på själen och ”skriver” sedan under deklarationen och skickar den till mig själv. Jag gör samtidigt en känslomässig inventering och ser till så att det är balans i ”bolaget”.

  Jag har varvat matkåserier med resor till Rom och sjurättersmenyer på krogen. Jag har pratat mig varm för råvaror jag älskar och delat med mig av den innerliga kärlek jag känner inför matlagning. Jag har investerat känslomässigt i allt jag har gjort och inte kompromissat med mig själv många gånger. Jag har helt enkelt följt mitt hjärta. Visst har det funnits motgångar, men jag har inte lagt mer energi på dem än vad som är absolut nödvändigt.

 Nu stundar ett nytt år med all vad det året kan ha i sitt sköte. Nya möjligheter, nya bekantskaper och nya stigar att trampa upp. Jag ser med stor tillförsikt fram emot det nya året. Och med den självdeklaration jag gjort kommer jag att få tillbaka på skatten. Det kan jag lova!!

Hej vänner!

Hoppas att ni har det hur bra som helst.

 Själv sitter jag med ett gammalt fotoalbum från min tid till sjöss och minns mig tillbaka. På den tiden fotograferade jag med en sån där konstig kamera där man var tvungen att lämna in filmen och få den framkallad. Ni yngre läsare skakar naturligtvis på huvudet och undrar stilla om jag slagit i huvudet. Men jag kan försäkra er om att det var så man gjorde. Och filmen var en färskvara som skulle förvaras kallt för att inte bli förstörd. Och ville man framkalla filmen själv, så var man tvungen att gå in i ett rum som var bäcksvart för att kunna se bilderna. Nej. Jag har fortfarande inte slagit i huvudet. Bildhanteraren på den tiden kallades för just ”fotoalbum” och man måste vända blad för att se nästa bild. Inte vänsterklicka på ”nästa”. Och hårddisken kunde ha ett fint namn som ”Bokhyllan Billy”.

 Ja kära vänner… Det har allt hänt en del sen 2003…

 I dagens samhälle förändras saker och ting i en takt som kan få den mest ärrade sjörövare att bli mörkrädd. Telefonen jag köpte igår är omodern i morgon, och min iPod har större minneskapacitet än den första datorn någonsin. Den kallades för ”Eniac” och tog upp den blygsamma volymen av två idag helt normala vardagsrum. Tjock-TV:n har blivit platt och videobandspelaren har blivit direktstreamad film över internet… Vet ni förresten att när WorldWideWeb, eller www lanserades uttalade sig dåvarande kommunikationsminister Ines Uusman att:

-          Det där med att söka information och surfa på ett världsomspännande datanät, det tar bara en massa tid. Jag tror att det är en fluga som snart kommer att dö ut…

 Jag lämnar den kommentaren okommenterad…

Därför är det skönt att sitta med mitt gamla fotoalbum och tänka mig ut på sjön igen. För även om hjälpmedlen har moderniserats och datorerna gjort intåg redan där, så är det i många stunder precis som om tiden har stått still. Jag kikar på min gamla knoptavla och inser att en pålstek kommer alltid att var en pålstek, och att det dubbla halvslaget inte kommer att ersättas av en ny smalare variant som passar bättre med sin ”slimmade” design. Det finns bara ett sätt att splejsa ett rep, och stjärnorna vi kan navigera efter kommer inte att ändra sin position de närmsta 45 biljoner åren. Det känns ganska tryggt. Det är skönt att drömma sig ut på de sju haven, och på så sätt göra en resa i tiden. Helt plötsligt så står du där vi masten på en gammal fullriggare, med besättningen ständiga tramp runtomkring, och du hoppas på att Poseidon ler åt ditt håll ännu en gång. Det ringer 8 glas i klockan och din vakt är slut. Du söker dig ner i mässen för att se vad kockis rört ihop, innan du kryper ner i din hängmatta, och sluter ögonen till havets gungande vagga och vindarnas sång. Sakta men säker vaggas du in i drömmarnas värld. Där minns du kanske flickan från havanna. Eller den gamla Highland Rover, en båt från Aberdeen. Du dansar samba på Copa Cabana och tar ett järn i Aarhus.

 Jag tänker ofta på hur det var just på de gamla segelskutorna som troget trotsade väder och vind för att förse oss med lyx som siden och saffran.

  Jag tänker ännu oftare på det som kanske är det absolut viktigaste ombord på en båt. Ni kan höra kaptener och maskinchefer argumentera i höga ordalag om varför just dom är viktigast på båten, och därför av den andre bör visas gränslös respekt. Men jag vet bättre. Och i ärlighetens namn. Det vet både kapten och maskinchef också. Den viktigaste personen på båten är kocken. Utan en bra kock stannar hela verksamheten upp, och det kan bli så dålig stämning på båten om maten är dålig. Jag har varit på en båt där maten var så dålig att besättningsmän började slåss om den sista ostbiten till smörgåsen. Det var upprorisk stämning, och att den kocken inte hamnade i ”drickat”, finner jag fortfarande vara något av en sensation. Det var total katastrof.

 Men denna kock blev avlöst av den kanske duktigaste och trevligaste kocken jag någonsin träffat. Om någon av er sett programmet ”Landgång” på sveriges television, vet ni vem jag pratar om. Jag har haft den otroliga förmånen att segla med German Zamudio. På två sekunder hade han förvandlat nordsjöns isande vindar till en varm vårbris med doft av nyhackad persilja. Båten var en riktig rosthög, och det är ett under att den överhuvudtaget flöt, men det gjorde ingenting. När man kom ner i mässen och det väntade en rejäl och näringsriktig måltid, ja då kunde moder natur komma med precis vad hon ville. Man var lycklig. German älskade när man hungrigt kom ner och hälsade på för att se vad han hade grytorna. Han var hela båtens själ på nåt vis. Klippan i stormen. Handen på axeln. Fadersgestalten som bara vill att man skulle ha det bra. Jag minns fortfarande med glädje när han ropade ”Chowtime” (matdags). Jag kunde offra en timmes sömn för att inte missa maten. Jag vet inte om German minns mig, men jag kommer aldrig att glömma honom. Han gav mig kärlek i form av det viktigaste en sjöman behöver. ”go mad, möed mad och mad i rättan tid”. God mat, mycket mat, och mat i rätt tid… Jag kan sakna det. Alldeles innerligt.

  Dock så saknar jag inte den iskalla nordsjön eller den stormiga nordatlanten.

Om en sjöman älskar havets våg?

Det gör jag nog inte…

Men jag saknar ibland det den förde med sig…

Hej på er.

Hoppas att sommaren varit bra, och att ni precis som jag flyttade hela köket utomhus. I alla fall mitt eget. Restaurangköket fick stå kvar. Miljö och hälsa hade hoppat jämfota annars. Så det var helt enkelt bäst att lyda.

Jag har under mina första matologier/krönikor pratat om sådant jag tycker om. Sånt som ligger mig varmt om hjärtat.

Denna gången blir det lite annorlunda…

Jag är uppväxt under ganska normala förhållanden tror jag. I en lite by utanför Helsingborg. Jag har gått i skola och fått lära mig plus och minus. Och multiplikationstabellen. Jag fick tidigt lära mig engelska och ”mor ror”. Och sjunga alfabetsvisan. Och med Ann, fluortanten som förpestade min tillvaro en gång i veckan. På rasterna lekte vi. Vi sprang, spelade fotboll och ”Röda och Vita Rosen”. Och allt detta gjorde jag med energi över, så att jag när jag kom hem kunde träna fotboll, och vara ute och springa tills mörkret slog in. Då gick man och lade sig, och var helt slut, för att nästa dag upprepa allting igen. Och mkt av detta har jag en enda sak att tacka för. I Ekeby fick vi bra mat, lagad på plats i skolan av kärleksfulla Mat-tanter. Det gav oss energi att hålla fokus på skolan, samtidigt som vi fick energi att göra oss av med på raster. Allting gjordes från grunden, och det togs inga genvägar. Det är tyvärr inte jättevanligt idag med sådana kök. Det är centralkök som gäller, och slantarna hålls det hårt i. Våra barn får helt enkelt inte den energi som behövs för att orka prestera. Det gör mig oerhört ledsen.

 Men som sagt. Det finns.

 Ett av dessa Ställen är Elinebergsskolan i Helsingborg. Där styr min ”bonusmamma” köket med järnhand. Det tas inga genvägar. Hon lagar mat från grunden. Och hon gör det bra. Så pass bra att hon i fjol kom tvåa i en tävling. ”Årets Skolkock”. Tvåa i sverige på att laga mat till dem som är vår framtid. Det är ingen slump att just Elinebergsskolan ligger klart över medel på Nationella prov m.m. Eller att många framgångsrika lokala idrottare gått just där. Och det som är det bästa av allt. Hon visar att det även med en ganska stram budget går att laga fin mat. En buget som inte borde få lov att vara stram. Det är ju de människor som ska föra arvet vidare vi pratar om. Där om någonstans, har vi inte råd att spara in…

 Och då kommer jag osökt att tänka på de som tagit oss dit vi är. Våra äldre. Det som byggt upp den svenska ”jävlarannamman” med fläsk och kokt potatis. De som skapat förutsättningarna för våra liv som det ser ut idag. De har gjort ett kanonjobb. Och hur tackar vi dom för det? Med ”skräp”.

  Min mamma ägde en gång i tiden ett äldreboende som fungerade, och än idag fungera på samma sätt som Elinebergsskolan. All mat lagas från grunden på plats i köket av kärleksfulla kockar. De äldre där har alltid mått kanon, och det var det vårdhem i sverige som hade längst kö för att få bli vårdtagare. Vårdtagarna mådde bättre här än någon annan stans. En slump? Knappast. Det är maten  mina vänner! Ordentligt lagad mat är förutsättningen för ett värdigt och energirikt liv. Inte mat som är lagad i cetralkök av den som fick jobbet för att de kunde göra det billigast. Det är hemskt att tänka på, och det gör mig arg.

Jag är uppväxt på ordentlig mat. Jag har alltid haft ordentlig mat i min närhet. Det är vad som format mig till den jag är. Och det har gått ganska bra hittills. Det får mig att vilja utvecklas som kock, väcker min kampvilja att visa de som vänder på varje krona för att spara in på de viktigaste människorna som finns. De som tagit oss hit, och de som ska föra oss vidare…

Hej på Er, och glad påsk.

Hoppas att vintermånaderna har varit bra och att ni precis som jag har låtit grytorna regera i era kök. Vad kan vara bättre än att mumsa i sig en mustig kalops som stått och gottat sig i timmar när vädret ute skulle få en ärrad sjöman som jag att hålla mig inomhus. Eller att få värma sig med en riktigt het Chili con carne, när temperaturen går mot absoluta nollpunkten? Det är seriöst mys på riktigt hög nivå.

I förra numret pratade jag om att göra en självdeklaration och att kolla karmakontot. Jag har redan börjat att göra insättningar på pluskontot. I januari åkte jag och mina kollegor på Stollaby till Litauens huvudstad Vilnius för att göra ett gästspel med svensk mat på en av Vilnius innekrogar. Sofa de Pancho heter den. En ganska anspråkslös liten mexikansk restaurang med autentisk mexikansk mat som smakade fantastiskt. Och med tanke på hur svårt det är att få fatt i bra råvaror där borta, är bedriften ännu större. Vi visste inte vad som väntade när vi kom dit. Vi hade en tanke om att blanda det typiskt svenska som gravlax och äpplen med het chile och bönor. Så blev det visserligen också, men det var inte alls lika lätt som vi trodde. Vi är så vana vid att bara åka ut till bonden och få det vi vill ha, eller att bara lyfta på luren och få de allra bästa råvarorna till dörren dagen efter…

  Riktigt så enkelt var det inte i Vilnius. Majskyckling kunde inte levereras om man inte hade en veckas framförhållning, och grönsaker fick man vara uppe tidigare än tuppen och hänga på låset till den enda matmarknaden som fanns för att få färska. Annars var det fryst som gällde. Färsk fisk var något för drömmarna och en så pass enkel sak som vispgrädde var en ordentlig bristvara. Det är så himla lätt att bli bortskämd. Vi har det absolut bästa råvarorna runt hörnet året om, men vi tar det för givet. Och vissa bryr sig inte ens om vilket otroligt arbete som läggs ned i alla led från producent till konsument. Vi är helt enkelt galet bortskämda. Skulle det inte finnas färska råvaror i butiken skulle många av oss få tuppjuck.

 Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo. Att vi ska vara rädda om det vi har, och kanske inte alltid ta allting för givet. På många platser på jorden är färska råvaror en bristvara, och i Sverige lever många efter slit och slängmetoden. Det slängs galet mycket mat samtidigt som det finns människor som aldrig får äta sig mätta. Jag vill bara mana till eftertanke. Vi har det så pass bra i vårt avlånga land att det är lätt att glömma bort de som lider. Köp inte mer än vad du behöver, och försök att inte slänga så mkt.  Varje svensk slänger uppskattningsvis 100 kilo mat varje år. Det är horribelt. Jag har sett på många ställen i sociala medier om soppkök som startas upp lite varstans. Vilket fantastiskt initiativ. Nästa gång du funderar på att slänga mat, ha då dessa soppkök i åtanke. Eller varför helst sonika inte engagera sig i ett sådant kök. Att ge till de som inget har, är den bästa insättningen du kan göra på ditt karmakonto… Den tacksamhet och ärliga kärlek du får tillbaka är värt mer än alla pengar i världen..

 Vilnius i övrigt då?

 Har bara en sak att säga. Åk dit. En fantastisk stad med otroligt vänliga människor. Okomplicerat är ett ord som dyker upp. Litauen är ett land som fortfarande söker efter en identitet efter många år bakom järnridån. Det innebär att de är öppna för allt. Det är nästan 25 år sedan muren föll, men av det gamla Sovjet finns inte mkt kvar. Det finns spår, men inte mer. Det byggs nytt och renoveras om vartannat. När jag gick längs paradgatan fick jag känslan av att jag var mitt i en film som handlade om 20-talets New York, bara för att 20 meter längre ner känna mig som en vilsen Julia Roberts mitt i Beverly Hills.

 Jag var där mitt i smällkalla vintern. Det var ner emot minus 25 grader ute, men inomhus var värmen och kärleken enorm. Jag var konstant varm inombords och kände mig innerligt och ärligt välkommen. Sen var det ju billigt också. En trerätters på en bättre krog med dricka och extra allt gick på knappt 300 kronor.

 Jag kommer definitivt att återvända till Vilnius. Gärna snart.

 Och för er vardagskonstnärer finns det ett enormt utbud av handarbete och liknande som bara väntar på att ni ska komma och hälsa på.

 Gör som jag. Ta en veckas semester och åk dit i sommar. Ni kommer inte att ångra er. Och nästa gång du ser en bonde… Gå fram och skaka hans hand och tacka honom för att han fortsätter skämma bort oss med det bästa han har…

Kram på er!

Hej på er. Har ni det bra? Svårt för er att svara på den frågan, men jag ställer den ändå. Hur som helst så hoppas jag att kräftorna inte har anfallit och att de av er som äter surströmming inte skrämt iväg allt för många gäster. Surströmming är för övrigt en för mig oupptäckt värld som jag bara måste få sätta tänderna i. Jag minn från min barndom när min mormor, som var från Timrå mitt i surströmmingsbältet, envisades med att äta just denna enligt henne bästa av delikatesser. Jag minns också att det alltid var jag som drog nitlotten, och fick ta på mig att öppna burken. Så ni rättrogna surströmmingsälskare får mönstra lite förståelse när jag säger:

-          Jag är skeptisk…

Men min devis i livet är att prova allt en gång. Gillar man inte det efter ha provat är det ok att säga nej. Och jag hoppas få möjligheten att prova. Och snart. Jag har helt ärligt inte en aning om vad som väntar. Kanske tycker jag att det är det godaste som finns, och bara vill ha mer. Kanske ni hittar mig körandes porslinsbuss pratande med Uuulrik på toaletten. Jag har inte en aning. Och det skrämmer mig lika mycket som det gör mig nyfiken. Det är för mig otrampad mark. Eller oseglat vatten. Men det är just det som gör det spännande. Att inte veta vad ödet har för plan. Visst kan det vara skrämmande att ge sig ut på något nytt. Osäkerheten har etsat sig fast likt en isande nordanvind, och du fylls av tvivel. Varför ska du lämna den varma vårbrisen och segla ut mot horisontens starka vindar? Du börjar vackla. Du kanske som jag känner att du inte fullt räcker till. Har du förskansat dig den kunskap som krävs? Har du proviant så det räcker?

  Tvivlen växer sig allt starkare och du frågar dig gång på gång vad som är det värsta som kan hända… Det roliga är, att det svaret kan du endast få genom att prova. Och det är innerligt svårt, jag vet, att lämna det trygga bakom sig för att ge sig på nåt nytt. Speciellt om det rör sig om livsavgörande beslut. Som att byta jobb. Att byta boende. Att gifta sig, eller att berätta för kvinnan du hemligt håller kär, hur du känner. Ovissheten är det som skrämmer. Och avslutet. Avslut. Det låter så definitivt på nåt vis. Att komma till ett slut på det som varit, för att få till en förändring som du inte har en aning om vad den kommer med för last. Tryggheten styr oss. Vi blir bekväma med det vi har, och ser sällan vidare i sagan om vårt eget liv, just med den tanken, att förändring kan vara negativt. Det som många missar i det resonemanget är just ordet kan. Kan betyder inte är, och är per definition en obestämd form av kanske. Som i sin tur betyder: Inte alls säkert… Hängde ni med? Men vad händer då om man säger att förändring kan vara positivt. Betyder inte det ordet samma sak då? Jo, absolut. Men resonerar du så har du förmodligen ett halvfullt glas, snarare än ett halvtomt, och hela resonemanget faller på sin egen orimlighet. Nu ska jag sluta krångla till det. Jag har faktiskt en poäng med allt det här, även om det känns som jag irrat mig bort i ord och liknelser. Vilket jag ibland gör.

  Jag sade för ett par veckor upp mig från tryggheten på mitt förra jobb. Jag blev erbjuden kökmästarjobbet på en helt nyöppnad Gastrobar i Helsingborg, och genast ställde jag mig frågan vad som skulle hända när jag gav mig ut på nya stigar. Nu skulle jag vara med och forma ett ställe som kämpat med att hitta sin gastronomiska identitet. Jag visste vad jag hade, och hade inte en aning om vad som väntade. Jag stod inför valet att ge upp den varma vårbrisen till förmån för en betydligt starkare vind vid horisonten. Det var inte lätt. Men jag är en alldeles för nyfiken människa för att inte prova. Så jag gjorde som jag själv råder alla att göra. Stick ut hakan och våga när det känns som svårast. För då blir vinsterna som störst. Nu vet jag fortfarande inte hur det kommer att bli på mitt nya jobb, men jag vet med säkerhet att vi tagit de första stegen mot något helt nytt. Och det känns vansinnigt spännande. Jag är livrädd, men håller fast...

Ett ordspråk som jag myntade för många år sedan lyder:

-          På oseglade vatten väntar alltid nåt nytt och spännande. Även om det vid första anblick verkar stormigt.

 Så satsa. Avsluta. Gå vidare. Våga.

Nu ska jag bara samla mod att berätta för kvinnan jag hemligt håller kär hur jag känner. Men det mina vänner, tar vi en annan gång…

Kram på er