Ett starkt lag, vikten av tydligt ledarskap och jäkligt god mat.
Nästa etapp. Tidigt på morgonen blev vi väckta av juryn själva. De kom och knackade på våra dörrar och sömndrucket öppnade jag dörren, och utanför stod Herr Mannerström. Här kunde man inte ligga och dra, det var dags för nästa tävling. Vad har dom nu kokat ihop. Att dagen inte började med den sedvanliga bilturen till studion fick självklart tankarna att vandra iväg Åke som alltid tar sitt morgonkaffe på rummet hade tydligen öppnat i morgonrock.
Det blev en frukost som gick i 200. Sen var det upp till sviten, där Markus och Leif väntade.
- Gnugga sömnen ur ögonen, det är dags för er nästa utmaning, sa Leif
- Idag ska ni få känna på hur det är att vara krögare på riktigt. Ni ska få planera, inhandla och laga en tvårätters meny till oss i juryn, sa Markus
Yes. En lagtävling. Fasen vad kul det ska bli, tänkte jag, och förmodligen de andra oxå. Genast började tankarna fara i huvet om vem man ville ha i sitt lag. Hur ska lagen utses, hur ska...
- Andreas och Jennie var goda att kom fram till oss. Ni ska vara lagledare för varsitt lag. Jennie du blir blå, och Andreas du blir röd.
Blått och rött. Vilken fantasi från meters sida var faktiskt min första tanke. Det har ju aldrig hänt innan att et blått och ett rött lag gått till urnorna. Eller hur var det nu. Dumhuvud. Koncentrera dig på det som är viktigt. Tur att förklädet inte var rosa. Jag klär inte i rosa... Vem vill jag ha i mitt lag. Jag bestämde direkt för att jag skulle försöka få Åke i mitt lag. Vi har en grym connection, och jag kände direkt att jag ville ha honom som Sous-Chef, min högra hand. Min planering slutade där. Jag ville välja resten i samråd med Åke. Jennie fick välja först, och föga överraskande valde hon Björn. Björn var en av mina kandidater till laget, men var dock orolig för att han skulle ha en något för stark vilja. Skönt att det beslutet inte var aktuellt. Jag valde Åke, och Jennie valde Louise. Louise ville jag ha i laget. Hon är juryns favorit, och otroligt duktig på upplägg. Men när jag såg att det blåa laget redan börjat jämföra tänder med varandra, insåg jag att det hade varit för många viljor. Jag valde mitt norrländska yrväder Linda. Hon är duktig och kommer att bli en bra lagspelare. Jennie valde Pernilla, och Jag ville ha Adam. Som gammal militär kan han både ge och ta order. Jag vet. Olyckligt ordval, men ändå. Jennie valde Ingrid. Ingrid är lite av en dark horse. Känslorna på utsidan, men lyckas alltid få till det. Det är hur hon fungerar i det blå laget som kommer att fälla avgörandet. Jag valde ume-tjej nummer två. Johanna. Denna friska fläkt som är så go. Nu var vi dock framme vid det oundvikliga. Kvar satt Jessica och Laleh. Jag vet precis hur det känns att vara den som blir vald sist. Många gamla otrevliga minnen bubblade upp till ytan, och jag tyckte väldigt synd om de två. Men man måste göra vad som krävs. Linda inte in det. Laleh stod inte överst på min lista. Hon hade visat att hon var väldigt lättstressad, och hade varit med i båda stresstesterna hittills. Jennie valde som väntat Jessica, och jag valde Laleh. Jag började direkt tänka på hur jag skulle få henne at känna sig lika viktig som oss andra fem. Han var ju preis lika viktig. Jag förklarade lite snabbt varför mina val föll ut som dom gjorde, och Laleh verkade acceptera det. Jag var noga med att poängtera att vi vinner som et lag och vi förlorar som ett lag. Skulle det värsta ske vill jag inte se att det ska utses några syndabockar. Skyll då på mig, för dåligt ledarskap.
Jag hade mitt lag. Och det var precis så det kändes. Vi var ett lag.
- Nu skiter vi i vad det blåa laget har för sig, vi kör vårt race. De har en massa starka viljor i laget. Jag har tänkt ut en meny, som jag tycker vi ska köra på. Jag är öppen för förslag, men inte för 20-minuters diskussioner.
Mitt förslag togs väl emot, och vi körde en kort planering. Jag utsåg Åke till Sous-Chef, och föreslog att vi skulle gå och handla. Laget var med på noterna och på stressade tassar begav vi oss mot bilen som skulle ta oss till Hötorgshallen. Från denna stund vet jag inte mkt om det blåa laget. Vi hade vårt, dom hadesitt... För känslor och annat runt det blå laget rekommenderar jag Pernillas blogg.
Jag och Åke for i bilen, och från denna stund var både han och jag som förbytta. Taxichauffören i mig tyckte att man kan köra fortare, och Åke tyckte att pensionärer inte har ute att göra. Vi var ganska eniga om att Sweavägen inte var en rollatorparkering. Vi skrek och gormade, och chauffören taggades med han oxå. Testosteronnivån i bilen var inte att leka med. Men vi samlade oss och började fokusera på uppgiften. Det gjorde Emil, vår kära cahufför oxå. Han körde värre än mig. Jäklar vad det gick. Jag och Åke gjorde upp en strategi.
Vi hittar ganska väl i Hötorgshallen, och började planera vår inhandlingsrutt. Väl frame på hötorget tog testosteronet över igen. Emil kör i fullaste karriären in på kullerstenen utanför, rycker handbromsen och jag är ute ur bilen redan innan den stannat.
BRYT. Det där kommer vi inte att kunna sända. Det är för mkt. Omtagning. Emil gjorde en lite lösare inbromsning, och jag och Åke for iväg ner för rulltrapporna. Med devisen att alla här nere som vi skulle handla av, skulle komma att göra sina livs sämsta affärer... Men det var vi ärliga med. Och det gjorde dom. Sina sämsta affärer.
Vi for fram som ångvältar och handlade på oss det vi behövde... Allt gick som smort, och vi fick så pass bra priser att vi hade råd med både tryffel och pilgrimmsmusslor... Vi tackade de snälla handlarna, med en lätt vinkning när vi gick. De tackade oxå, men det tror jag att dom gjorde för att vara artiga...
Nu var det bilresa igen. Till studion. I bilen gick vi igenom vår varukorg. Vi hade allt. MEN... Vart är vårt steksnöre. En tabbe. NEJ. Den måste vi ha för att binda upp Renfilén. Vi fattade ett moget beslut att inte säga nåt till de andra. De behöver inte ifrågasätta mitt ledarskap. Dessutom hade Åke ett ess i rockärmen...
Nu var vi framme i studion, och det var dags tt sätta igång. Vi var före det blåa laget på plats. Med hela handen delegerade jag de uppgifter som vi redan var överens om. Vi var en väloljad maskin...
Linda stte igång med sin magiska pumpacreme, Johanna började med rödvinsåsen, Adam jorde soppan, Åke tog köttet och Laleh och jag skalade vad som skulle skalas. Allting flyter på. Ända tills Johanna kommer till mig och säger att såsen smakade glögg. VA? Har du nallat av vinet, tänkte jag. Vi hade ju en fin fond, och hon hade gjort som man brukar göra. Jag måste smaka av. JO. Glögg. Men vad fan. Vad är det för skitfond de sålt till oss. Jag ska ner på hötorgshallen orakad och med dålig attityd och reda ut saker. Men jag sa till Johanna att jag litade på henne, och att han skulle försöka rädda den. Det gjorde hon. Med bravur. Och ganska mkt smör och lite av steksyn från renfilén.
Soppan började ta form även den. Jag ville ha mer syra, och fick medhåll. Potatisen var i ugnen, och Åke hade stenkoll på köttet. Han fick rejält med kritik från Per Morberg för sin metod.
- Så där kan du inte göra. Det kommer aldrig att gå. Men hur tänker du osv osv.
På sant Morberg-maner.
- Så där gör man idag. Det är det bästa sättet att försäkra sig om rätt kärna och bra temperatur, sa mannen som vunnit flest titlar inom matlagning i sverige. (Markus Aujalay)
Per tystnade. Åke fick köra sitt race...
Bara ibland kollade jag över axeln mot det blå laget. De verkade inte lika organiserade som vi, och mitten stod Jennie likt en tyrann och delegerade...
Vi var i fas. Såsen hade gått från glögg till fu**ing spectacular och pumpacremen gjorde mig beredd att fria till Linda där och då.
Soppan var himmelsk och köttet var magiskt. Vi började närma oss servering. Jag smakade och det knu**ade i munnen...
Vi var överallt. Det var fantastiskt att se. Poesi i rörelse när våra rätter tog form...
Nu var det dags att lägga upp, och tiden gick mot sitt slut.
- Mat i luckan.
Vi var klara. Vi hade två rätter som skulle platsa på vilken michelinkrog som helst. Shit vilken laginsats. Jag är rörd och stolt över mitt lags insats. Ni var bäst idag!!!
Nu var det dags at gå in till juryn. Vår soppa fick som väntat väldigt bra omdöme. Och även varmrätten var kanon. Att jag sen blev kallad för hjälte och fick mycket beröm för mitt ledarskap, var bara grädde på moset. Min idol Mannerström sa att hans gamla kockhjärta slog några slag extra när han såg mig idag, men det är inte svårt att vara en bra ledare med ett sånt lag.
Nu skulle juryn avkunna sin dom. Vi hade ställt fram de fyra bästa rätterna i tävlingen hittills och det hade varit ett ren helvete att skilja oss åt. Men det blå laget var bättre.
Ridå ner. Jag vill försvinna från jordens yta. Jag var helt förkrossad. Jag led. Jag ifrågasatte mig själv och min roll. Återigen hade jag gett allt, men inte räckt till. Men det var i mitt ledarskap jag letade bristerna. Jag tar på mig den här förlusten. Ingen skugga ska falla på mitt fantastiska lag...
Nu var det dags för stresstest. Mitt första. Vi skulle göra en pärontarte efter förlaga.
- Tjena Kerstin. Jag har aldrig gjort paj i hela mitt liv.
Jag började packa väskorna i huvet.
Men. Det här stresstestet kom inte att handla så mkt om päron, utan om blod. Laleh skar sig väldigt illa, och tappade fullständigt kontrollen över sig själv och sina nerver. Jag led med hene, men jag var tvungen att köra mitt race. Jag ställde fram nåt som eventuellt med fantasi skulle kunna likna en dålig tarte.
Laleh hade inte presterat, förståeligt nog och hon fick lämna tävlingen. Kanske var det ändå rätt. Hon hade ju underpresterat hela vägen. Men hon var en klippa i mitt lag, och jag är övertygd om att hon kommer att bli saknad...
Nu ska man bara ladda om. Det blir svårt. Jag hävdar ändå att vår mat var bättre, och att det blåa laget vann för att juryns favoriter var med där. Låter kanske bittert, men de lagade ju inte ens nåt som förrätt. Det var snyggt upplagda färdiga råvaror...
Andreas
Ett starkt lag, god mat och en Hötorgshall som aldrig mer blir sig lik...
Ny dag, nya utmaningar. Idag blev vi väckta ganska tidigt på hotellet. Vi skulle samlas i sviten. Det blev en snabb frukost och sedan upp till 10:e våningen. Där väntade en lagutmaningen. Jag fick reda på att jag bivit utsedd till kökschef för det röda laget. Nu skulle vi välja lag i sann mellanstadieanda. Med etta-välja och allt. En ganska rå och känslokall metod. Det är alltid nån som blir vald sist, och det är naturligtvis ett tungt slag för denne person. Jag skulle även i mitt lag utse en sous-chef. Min högra hand. Mitt lag kom att bestå av mig, Åke, Laleh, Linda, Adam och Johanna. Jag beslutade att Åke skulle vara min Sous-Chef. Ett bra val. Jag kände direkt att vi hade en fin laganda, och att vi tänkte någorlunda lika. Men jag kände direkt att jag behövde anta en stark ledarroll. Jag fick lära mig vikten av ett starkt och tydligt ledarskap under min tid till sjöss. Men även att man måste vara ödmjuk i sitt ledarskap. Nåot jag tror att jag lyckades med...
Vi fick vars 700 kronor och besked att det stod en bil utanför som skulle ta oss till Hötorgshallen. Vi fick även några minuter att prata oss samman inom laget. Efter vårt lila lagsnack begav vi oss till hötorgshallen med slirande däck och vrålande motorer. Väl framme satte jag och Åke igång ett prutande som skulle få Thailändare i turistfällor att fly. Vi kom över allt vi ville. Nästan. Vi missade en liten detalj, men vi bestämde oss fr att inte berätta för laget. Det skulle kunna göra oss svagare. Väl framme i studion var det så dags att laga mat. Vi skulle göra en Jordärtskockssoppa med halstrad Pilgrimmsmussla och smörstekt tryffel. Och till Huvudrätt blev det lågtempererad renfilé med tryffelpotatis, rödvinsreduktion och en vaniljsmakande pumpacreme. Jag kände definitivt att vi hade en vinnare.
- Mat i luckan.
Vi var klara med en rätt som skulle platsa på vilken finkrog som helst... Men ödet ville annorlunda. Vi förlorade tävlingen och utslagstävlingen var ett faktum. Där skulle det göras pärontarte. OMG. Jag kan inte baka... Men det gick bra, och jag är kvar i tävlingen ett tag till... Laleh fick lämna oss, och det var nog ingen som inte tyckte att det var hennes tur. Men hon kommer att bli saknad...
Jag kommer att skriva en utförligare behind the scenes med bilder och mitt sedvanliga ”skriv som du tänker” och publicera under morgondagen. Kom tillbaka in i morgon eftermiddag och se vad som verkligen hände...
Andreas
Mäster Mannerströms Gratinerade Slätvar...
Ny dag, nya utmaningar. Leif har lämnat oss och vi är 13 kvar. Återigen begav vi oss till skådeplatsen för det förra stora italienska slaget. Man kände fortfarande doften av bataljen som stått här tidigare. Det var en överväldigande doft av strid. Fast det doftade Basilika och Risotto... Och väldigt mycket congac...
Vi samlades åter framför köken, nöjda och glada att vi fortfarande var vid liv. Ett liv som med ett enkelt misstag kunde släckas. Vi fick reda på att vi skulle få se mästaren in action. Leif ”MIN IDOL” Mannerström skulle laga en av sina paradrätter. Som vi sen skulle kopiera. Det är som att måla Mona Lisa. Det är som att skriva Händels Messias. Det är som att bygga pyramiderna. Utan hjälp av utomjordingar... Det är med andra ord en ganska tuff utmaning. Men kul, det ska det bli.
Leif satte igång. På ett nästan majestätiskt sätt rörde han sig vid spisen. Det var som att se på när daVinci Målade just Mona Lisa. Han var öm och kärleksfull. Han visade råvarorna en respekt som jag bara sett i Italien. Han nästan smekte av filéerna av fisken. Det var nästan erotiskt. Ja. Jag är konstig.
Han kokade fonden, och han kokte potatis. Vi såg spänt på, och jag vet att åtminstone några av oss hoppades att han skulle göra ett misstag. Det skulle gjort honom mänsklig. Men icke. En gång var såsen på väg att koka över, och några av oss hajade till. Då lyfte han lugnt bort kastrullen, och sa med ett lite pillemariskt leende att han aldrig kokat över en sås. Nånsin. Jag tror honom. Det var så otroligt metodiskt. Lugnt. Sansat. Det var kort och gott perfekt... Det var poesi i rörelse.
Nu var det då dags för oss. Hur ska detta gå?
Jag började med potatisen. Vis från förra utmaningen vistte jag att den behövde tid. Sen var det dags att filéa fisken. Det gick som en dans. Tack till fiskaffären på högaborg. Den dagen praktik där gjorde verkligen nytta. Leif kom fram till mig just då.
- Det där har du gjort förr...
- Jo, det är inte första gången.
- Fortsätt så...
Det gjorde jag. Knäckte till benen och satte min fond. Tog ut svängarna lite, och hade i räkskalen. Det tror jag att juryn uppskattade. Det såg så ut i alla fall... Jag lät fonden sjuda, och tyckte att jag fick fin smak på den. Pernilla i köket sidan om såg ut att vara i fas. Det var många som såg ut att vara det. Jag kände mig då ganska lugn. Det här har jag.
Men... Då var det bara en kvart kvar. Shit. Jag ligger ju faktiskt ganska efter. Såsen ville inte reda sig själv så som Leifs gjort. Jag förberedde en Burre Marniere. Smör och mjöl. Insåg att jag eventuellt skulle komma att bli tvungen att reda av såsen inna det skulle i ugn. Nu car det verkligen tight. Leif kom fram till mig och undrade hur det stod still.
- Såsen går inte ihop.
Splash. Han slängde helt sonika i min redning. Utan förvarning eller frågan om lov...
- Du kommer att tacka mig för det där, sa han bara och vände sig bort.
Men jag tackade inte. Det var en beskedlg klump redning han vräkte i, och det fick min sås att sluta koka. Tack för den. Nu e jag verkligen körd. Mosen var klar, och som vanligt helt felfri. Nä jag behöver inte vara ödmjuk när det kommer till potatismos. Jag är grym på mos. Kanske bäst... Haha.
Spritsa moset, och i med fisken, runt med såsen och in i ugnen.
- Bli nu riktigt fin där inne. Svik mig inte. Framför allt. Döda inte Mona Lisa...
Dags att bli bedömd. Med darrande ben presenterade jag en form med mos, som precis börjat få färg, och en ganska blek sås.
- Du har byggt ganska höga torn med moset, sa Leif
- Vi har ju Kärnan i helsingborg tyckte jag.
- Bra mos, tyckte Per..
- Jag vet, tyckte jag.
- ..., sa Markus
- Jupp, tyckte jag
Alla rätterna smakades igenom, och till min stora förvåning hade nästan ingen lyckats med såsen. Jag är ärligt överraskad. Men lättad.
Jag fick ta ett steg fram med alla utom Max, Laleh, Johanna, Jennie, Björn och Åke.
Är vi bäst? Är vi sämst. Har jag spenat mellan tänderna, och var kommer den ifrån i så fall. Vi var inte bäst. Men vi var inte heller sämst. Huruvida jag hade spenat mellan tänderna, har jag fortfarande inte fått svar på. Vi var vidare i alla fall.
- Björn, Åke. Ni var bäst idag.
Skönt för dessa två. Det var dom värda.
Men det innebar samtidigt att Laleh, Max, Jennie eller Johanna skulle lämna oss. Bara inte Max, tänkte jag. Vi hade en connection efter laxen i gävle, och han är en god vän.
Fisktemat skulle fortsätta. Nu skulle de laga varsin rätt. Vi fick snällt ställa oss på läktaren och beskåda. Jennie såg ganska cool ut. Laleh var som vanligt smått panikslagen. Max lallade på och underbara Johanna såg förhållandevis lugn ut. Det verkar bli svårt för Laleh. Hon hade svåra problem med matberedaren. Jag var ganska säker på att hun skulle få åka hem. Men det är klart. Hon gör något annorlunda, och det kanske smakar fantastiskt. Nu var tiden slut, och alla hade en rätt. Jennies gryta såg fantastisk ut, och Johannas andades Frankrike. Milles var ganska inbjudande, medan Lalehs inte såg god ut. Men man vet ju aldrig. Jag kan inte persisk mat, och det kanske smakade fantastiskt.
- Ni på läktaren ska tillbaka till hotellet nu direkt. Ni får besked senare.
Nu väntade några långa timmar. Vi satt på hotellet och språkade. Den generella uppfattningen var att det nog var dags för Laleh att lämna oss. Då öppnades dörren. Irusande kommer Laleh, Johanna och Jennie. Mille var borta. Neej. Nej. Nej. En god vän hade stupat, och jag tror att alla var lite ledsna över att lill-Ernst fick åka. Det är en väldigt konstig sits när man ska vara både glad och ledsen samtidigt. Jag var självklart glad för de som klarat sig, men även jätteledsen över att ha förlorat Mille. Min kamrat hade stupat. Allt blev verkligt på ett ögonblick. Mille kommer att bli en stjärna en dag. Men nu var det dags att ladda om. För i morgon börjar vi om på ny kula...
Andreas/Foodges
Andreas och Laleh i smaktest. Den kanske tuffaste utmaningen hittills i Sveriges Mästerkock...
Brännskador, kaos och alldeles för mycket krök...
Då var dagen kommen. Det var dags att bege sig till den Kungliga huvudstaden, för att med blod svett och tårar kämpa sig mot titeln Sveriges Mästerkock. 2500 hade blivit 14, och jag var en av dom. Efter en tågresa som gjorde mig sjösjuk, landade jag på hotellet. Jag visades upp i sviten, och där väntade de andra deltagarna. Det var sjukt kul att träffa alla igen. Vi satte oss för att prata om allt mellan himmel och jord. Men det mesta handlade ju om mat. Hur hade vi laddat upp. Hade media uppmärksammat nåt. Adam visade plikttroget ut valda delar av Stockholm genom fönstret. Pekade med hela handen, gammal militär som han ju är...
Ganska snart dök det upp ytterligare bekanta ansikten, och nu var vi fulltaliga. I och med det, så var det då dags att bege sig till drabbningsplatsen. Matlagningens Colosseum om man så vill... Här skulle agnarna sållas från vetet. Här skulle stå strider som fick slaget vid ringmuren att blekna. Slaget vi Hastings är glömt, och Lord Nelsons tre berömda sjöslag, är ju nu trots allt inget annat än tre vita sträck på Flottans Kalle-Anka dräkt... Det här. Det är på riktigt. Nu kommer blod att flyta, och tårar att rinna. När 14 så passionerade människor drabbar samman, kan vad som helst hända. Det är dags att kyssa sin älskade farväl. Säga hej till vännerna, och till familjen ett snabbt och hoppfullt lyckönskande, med hopp om återseende. Huruvida jag kommer hem i ett stycke, står fortfarande skrivet i stjärnorna... Men med passion och en god portion tur, kan allt hända...
Först av all var det dags att spela in vinjetten. Vi fick alla varsin uppgift som skulle göras. Jag skulle strö flingsalt på en köttbit. Kan jag väl göra tyckte jag. Andra var dock inte nöjda med sina uppgifter, och började, på klassiskt rockstjärne-manér, klaga. Pernilla tänkte in flippa pannkakor och Maximilian ville jonglera med knivar. Pernilla och Linda kom ganska snabbt överens om ett byte. Pernilla var nöjd och det var Linda med. Men Maximilian fick inte sin vilja igenom. Han var lite småsur över det. Han gick till och med in till producenterna för att visa att han var grym på att jonglera. Tre tappade tomater senare blev det att pudra florsocker. Enda gången jag sett någon pudra florsocker på ett sätt som verkligen skriker ironi. En efter en spelades vi in, och jag tycker att vinjetten blev riktigt bra...
Nu var det då dags för tävling. Gladiatorerna samlades och framför oss stod juryn, likt Caesar, beredda att beordra oss till döden. Fast denna gång blev det Italien och två minuters shopping. Om du tror det är lätt, så ge dig själv 10 sekunder i varje avdelning på Ica att komma på nåt, gå sen där i från, utan att återvända. Hjärnsläpp kan drabba vem som helst... Men ett fantastiskt skafferi, det är det...
Jag var dock ganska klar över vad jag ville göra. Hoppades på att det skulle finnas nåt kött, helst kalv. Och det gjorde det. Jag gick in i skafferiet och tog en rejäl bit kalvinnanlår. Tomat, paprika, vitlök, ägg, parmesan, örter, mjöl, potatis och olja. Nu skulle det bli Piccata med rostad paprikasås och gnocchi. Tyvärr var potatisen av fast sort, och det kom att kosta mig hela tävlingen. Nästan.
Dags att sätta igång. Potatisen kokas med skalet på för att behålla sin stärkelse, så att det går att göra deg av den. Vispa, skolla, koka, skala, riva, hacka. Varför i helvete kommer inte potatisen i kok.
Mer riva, vispa.
Känner mig lugn.
Det är bara potatisen. BARA potatisen. Den bara helst sonika vägrar att koka upp. Jävla potatisjävel...
Men gör det andra.
Ugnen blir inte heller varm Mina parikor ser ut som nyplockade. Dom ska ju för i he-vete vara kolsvarta nu.
Lugn. Tiden räcker.
Men en rejäl köttklump i handen blev jag trygg för en stund.
Känna på potatisen. Som nu kokar. Stenhård. Aaaaahhhrgrhhh.
Paprikan då. Nja... Lite färg.
Mixar tomaten, som i det läget var det enda som blivit klart som det skulle. Skållade och skalade. Mixar med vitlök. Kollar paprikorna. Kolsvarta. YES. Skala. AAAJJJJ. Varma. Äsch, det är bara smärta. Ner i mixern. Mixa klart.
Inget lock på mixern, sås överallt. Förlåt Jessica. Snacka om nybörjartabbe.
Då kommer Marcus fram. Med något som jag uppfattade som ett lite hånflin frågar han mig hur det går.
- Nu är det stressigt...
- Vad e det du ligger efter med?
- Allt...
Men det börjar påminna om en måltid. Men ingen potatis. 10 minuter kvar. Inte färdiga. Jag kommer inte att hinna göra mina gnocchi. Fan. Vad gör jag nu. Äh, jag får pressa dom. 5 kvar. Potatis mjuka. Ska jag chansa på gnocchi. Det kommer att bli tajt. Och varmt. Jag fattar ett beslut som resulterar i första gradens brännskada. Typ.
Jag lyfter upp potatisen och pressar den. Låter den svalna i två sekunder. Sen knådar jag ner mjölet. Jag ska med någorlunda lättbegripliga ord beskriva hur varmt det var. Aj. Ouch. Fasen. Varmt. H-vete. Aj igen. Puh.
Nja. Inte riktigt. Det var så varmt att jag misstänker att hin håle själv blev grön av avund, för att hans crib just då kändes kall...
”Vill du det här?”
Om jag vill. Jag glömde bort min smärta och knådade färdigt gnocchin. Juryn ifrågasatte aldrig igen mitt commitment.
Min rätt var klar. Det fanns inget vatten att skölja händerna i så jag fick bita ihop. Men. Jag var klar. Och med en hel sekund till godo. Jag e sååå gryyyym. (Sagt på stockholmska. Gryyyym i falsett)
Nu fram till juryn. Fick överlag ganska bra betyg. Kände mig nöjd.
Tre hade underpresterat, men jag var inte en utav dom.
Leif, Åke och Laleh fick stresstesta. Tiramisu.
Åke var lugn.
Laleh var tokstressad.
Leif spexade sedvanligt på.
Det var nästan meditativt att se Åke jobba. Han kommer att bli tuff att möta.
Laleh var överallt och ingenstans.
Leif drog en vits.
Avsmakning.
- Leif. Din tiramisu badade i sprit. Hur tänkte du med det?
- Congac... Gott!!!
- Tyvärr tar din resa slut här...
Jag kommer att sakna Leif. Hans sköna inställning, har gett mig både ett och två skratt....
Andreas/Foodges
(FOTO från tv4play)
En jäkla soppa....
Sista dagen i Gävle, och de sista 14 skulle tas ut. Jag sov ganska gott på natten, och det var nog tur. Jag hade ju gått igenom en hel del inför sista provet. Jag och fyra andra deltagare var de enda som fick göra alla utmaningar. Medan lökarna, äggen och fina fiskarna, satt och latade sig. Jag hade ångan uppe. Fick reda på av Per Morberg att jag hade gjort kött och potatis. Men jag hade gjort det bra, och var kvar i tävlingen.
Men nu väntade slutprovet. En mystery-box.
Det fanns 10 härliga råvaror under duken, och jag fastnade direkt för jordärtskockorna. Jag gör en helt sjukt god jordärtkockssoppa. Men kunde jag få ihop det med de ingredienser som fanns. Jag brukar smaka av med vinäger för att få syra. Men det fanns en citron. Det får gå. Jag kände mig ganska lugn, och gick metodiskt till väga.
Jag gjorde ett fänkåls och dragonsmör, och bestämde mig för att ha en bit majskyckling i soppan. Jag gillar ett matigt inslag i soppor. Rörde ihop soppan med hönsbuljong och grädde. Smakade av med citron. Smakade perfekt. Stekte kycklingen med smöret under skinnet. De andra runt omkring mig gjorde lite som jag förväntat mig. Puré på skockorna. Jag stack ut. Det kände jag som ett segervapen. Iden vi hade på oss bara flöt förbi, och så var det då dags för juryn att smaka sig igenom 30 tallrikar.
Per var först ut. De smakade av hans mat, men sa inte ett ljud. Inte ett ljud. Nu blev det ganska tryckt stämning. Skulle vi inte få omdömen på plats. Tittade på Per, och han såg ledsen ut. Men vad är det här. Jag trodde vi skulle få chansen att utvecklas. Och det gör man med konstruktiv kritik. Efter hand som maten smakades av ökade dock omdömena. Det spottades ut och berömdes om vartannat. Bara min soppa får vara kvar i munnen på juryn, tänkte jag. Det var dags för min soppa att smakas av. Per Morberg var först ut. Kul med soppa, tyckte han. Yes. Ett omdöme från Per jag kan ta med mig. Men det han sade därefter fick att vilja kräka.
- Jag önksar att jag skulle kunna säga att det var äckligt, men det är det ju inte...
Vad i hela h-vete menar han. Han vill att min mat ska vara äcklig. Då var ju chokladsoppan kanon. Eller? Jag var en tropisk orkan på insidan. Jag ville bara gå därifrån. Men han tyckte ju trots allt att det var gott. Det snällaste han sagt till mig hittills.
Nu var det Marcus tur.
- Jag gillar inte när man får äta soppa med kniv och gaffel. Soppa äter man med sked. Känns som sås och kyckling. Men det smakar fantastiskt.
Jag hade skurit kycklingen i vad jag ansåg som lagom bitar att äta en och en. Med sked. Men men. Det smakade fantastiskt.
Leif. Mannerström. Snälla tyck om det...
- Jag tycker det är trevligt att se dig laga mat som du står för. Det är förbannat gott...
Min idol hade just kallat min mat för förbannat god. JAG ÄR KUNG. Nu kan folk säga vad dom vill. Jag har lagat en rätt som LEIF MANNERSTRÖM tycker är förbannat god. Min lycka var gjord. Om än bara för stunden. Jag har här att göra. Jag kan. Resten av avsmakningen stod jag bara och log. Utom när min kära vän Christer blev en av stackarna som fick mat utspottad...
BRYT. Lunch. Mer vit sås. Trodde jag. Mannerström kom nästan springande och sa åt oss att gå in och äta. Kocken hade nog dopat sig, för kan man få Mannerström att springa runt och hylla kålpudding, när man i tre dagar serverat vit sås till precis allt, då är anabola kökssteroider inblandade. Kålpuddingen var fantastisk.
Väntan. Nu skulle juryn överlägga, och besked skulle lämnas. I Greenroom satt 30 förväntansfulla amatörer och väntade på sitt öde. Leif Nöjd var just det. Nöjd. Han var klar. Per kom tillbaka. Snälla låt honom ha gått vidare. Men nej. Han och Gunnar fick nej. Två av mina förhandsfavoriter. Hoppsan Kerstin. Hur tänker dom nu. Jag blev mer och mer nervös. Jag kände mig rökt. Men de flesta sa till mig att vara lugn. Jag hade presterat, och borde gå vidare. Men det var ju precis vad jag tyckte om Per och Gunnar. Nu var det då min tur. Med hjärtat i halsen och på svaga skakande ben, var det nu dags. Min framtid skulle avgöras. Jag tog ett par djupa meditationsandetag, men det hjälpte inte. Jag rättade till kepsen, och portarna slogs upp. Där satt dom. På sina stolar. Jag stapplade fram.
BRYT. Du måste dra upp kepsen. Dina ögon syns inte. Omtagning. Nu var jag inte alls nervös. Inte det minsta, Inte ens lite. Eller hur var det nu? Jo, jag höll på att gå av på mitten. Jag var döende. Nära ett hjärtstopp. Knäna skakade värre än en slagborrmaskin på Kokain.
- Hur känns det?
Gissa!!!
- Du har guppat omkring rejält på gastronomins hav.
Mmm. Ge mig besked...
- Jag tycker att du ska ta din båt, och ge dig ut på sjön.
Jaha. Och stanna där eller?
- Och så ankrar du upp. I stockholms ström. Du har gått vidare.
Nu brast det. Fullständigt. Jag var tvungen att sätta mig på huk. Mina ben bar mig inte längre. Hade jag inte satt mig på huk, hade jag ramlat omkull. Det hade kanske blivit bra tv, men jag var inte sugen på smärta. Jag snubblade fram och kramade om juryn. Tårarna bara sprutade. Flera dagars kämpande och nervositet lämnade nu kroppen. Det var en känlomässig explosion.
Jag gick ut i Green room, och blev emottagen av de andra. Det kramades och skrattades. Men det var även ledsna känslor. Vissa fick ju beskedet att resan var över. En efter en fick deltagarna beskeden. Det var ömsom vin, ömsom vatten. Till slut satt vi där. Vi fjorton, som fortfarande kan bli sveriges första Mästerkock...
Maximillian, Jennie, Pernilla, Lousie, Ingrid, Adam, Linda, Jag, Åke, Laleh, Leif, Jessica, Johanna och Björn.
Andreas
(FOTO TV4)
Det gick för mig, men inte för de andra...
Det kommer en bakom kulisserna här ganska snart, men just nu håller vi på och spelar in vår första videoblogg. Under morgondagen kommer vi att finnas på plats i stockholm under finalen av årets kock. Är ni där, och får syn på oss. Kom fram och säg hej. En fin present väntar.
Nu kallar grytorna.
Ha det gott vänner!!!
... och så lite fläskkotlett.
YES. Nu ska det lagas mat. Äntligen en utmaning där jag kan visa vem jag är. Vad jag står för. Nu jäklar ska jag visa vad jag går för. Men först. Lunch. Återigen nån form av föda, knappt tjänlig. Jag misstänker att kocken precis fått lära sig att göra bechamel. Det var bechamel till allt. Helt sanslös dåligt. Mannerström var vansinnig. Jag hoppade över maten denna gång. Jag har upptäckt att jag lagar godare mat när jag är hungrig. Jag satte mig i stället för mig själv och lurade på vad för mat som skulle lagas. Skulle vi få välja råvaror själv? Skulle alla laga en rätt efter förlaga? Skulle vi få en hemlig låda? Det finns ganska mkt styckad lax.
Jag ska göra det enkelt för mig. Jag ska inte krångla till det. Sluta upp med ”trams”. Just i detta ögonblick var jag tacksam över att jag fått gå igenom alla utmaningar. Nerverna var under kontroll. Jag var lugn.
Uppställning.
En hel disk med fina råvaror. Det kan ju inte bli bättre. Jag får laga efte eget huvud. Yes, yes, yes. Vi fick två minuter att kolla vad som fanns i disken. Jag fastnade direkt för fläskkotletten. Och det var här och nu jag insåg att Mannerströms Husmanskonst var ett bra drag. Han har ett avsnitt i boken där han hyllar fläskkotletten. Han skriver att en fin bit fläskkotlett slår det mesta. Alla dagar i veckan. Jag håller med.
I disken fanns musslor, pancetta, potatis, pasta, ris, ryggbiff, chili, grädde, färska örter och mycket annat gott...
De flesta kolar på musslorna. Är det bara jag som läst Mannerströms bok?
Utmaningen börjar nu. Alla springer. Jag tar det lugnt. Jag vet vad jag ska ha. Kotlett, potatis, vitlök, persilja, smör, grädde och rosmarin. Fan vad dom slåss. Undan för ess. Jag knuffade undan någon lite lätt. Armbåge som tack. Men visst allt går i krig. Jag fick mina råvaror. Nu tillbaka vid min plats. Mice en place. Skala, koka upp, putsa och hacka. Känner mig cool. Jag har ganska gott om tid. Skalar potatis. Nynnar på nån låt. Jag njuter. Skönt. Det är här jag ska vara. I en stressig miljö med min mat. Det är som meditation. Så jäkla godis. Potatisen kokar med pesiljekvistar. Ser mig omkring. Det lagas väldigt mkt musslor. Jag tror de försöker flirta med Mannerströms kärlek till skaldjur. Det är bara en til som valt kotletten. Men kan det vara vinnaren med musslor. Tvivel. Har jag valt rätt. Sluta tänk. Laga. Ingrid sidan om har problem med spisplattan. Stackarn. Underkokt pasta är ingen höjdare. MEN HERREGUD. Vill du förlora detta? Kör ditt race. En kvart kvar. Dags att steka kotletten. I med smör. I med vitlök, i med rosmarin. Doften perfekt. I med kotlett. Ösa, ösa, ösa. Måste bli perekt om man ska köra enkelt. Vem kommer nu och stör. Hej Per.
- Du ser ju nästan ut som en kock...
Det var det snällaste han sagt till mig hittills. Jag är rätt på det. Tar du mig vidare ska du få din barrunda i Amsterdam. Uprätthåll illusionen. Och Koncentration. Potatis klar. Värmer grädde sidan om kotletten. Hackade persiljan. Var e persiljan. Ingrid. Har du sett min persilja. Nä. Var fan är den. Ah. Mitt framför ögonen på mig. Där hade jag inte ställt den. Eller jo, det hade jag nog. Gör moset. Persilja, smör grädde, salt och peppar. Jag är kung på mos. Saknade socker och lite riven muskot. Men jag saknar även en vacker flicka och en dyr bil. Man kan inte få allt...
Dags att lägga upp. Rustikt, enkelt och förbaskat gott. Ringlar över stekskyn och som sista touch, en persiljekvist. Hade jag fått denna måltid efter en dags arbete på sjön, hade jag friat till kocken.
Andreas, kom fram.
Mannerström:
- Hur har du tänkt och vad har du gjort?
Jag har tagit till mig det ni sa, och slutat upp med trams. Får reda på att det var ett klokt beslut.
Aujalay:
- Du kommer ihåg vad jag sa till dig. Du är lyhörd. Mkt bra.
Fan det här kan ju funka. Jag är med. Men nu ska mannen som röstade nej till mig i helsingborg smaka. Måtte han gilla det.
- Kött och potatis. Det är kött och potatis.
Fan du är inte dum du. Tre år i kockskola och arbete på fina krogar, och du ser att det är kött och potatis. I´m impressed. Hoppas att jag lär mig det en dag oxå. Men hur fan tycker du att det smakar.
- Det är bättre än o´boy-coktailen från helsingborg.
Åh fan. Jag trodde alla älskade den. Jag skulle kunna lägga fram rå kyckling, och det hade vart bättre än den.
- Lite salt mos. Om jag ska vara petig. Och det är vi ju iden här tävlingen.
Lite salt mos. Jag tar den. Känns ändå som ett helt ok omdöme. Nu lång väntan medan de andra rätterna smakas.
BRYT. Mat. Jag käkade upp min egen mat. Gud vet vad som bjöds till den vita såsen nu. Min mat var visserligen kall då, men den vita såsen gav mig kväljningar.
Juryn ska överlägga, sen beslut.
Uppställning.
Fem personer tar ett steg fram, och får reda på att deras mat var bra, men inte bra nog. Äventyret slut.
Jag får stiga fram i nästa led. Jag är så sjukt nervös. Snälla en snabb dom. Dra inte ut på det. Mannerström säger nåt om den stenhårda konkurrensen, och jag började planera för taxi i morgon. Men. En twist. Vi var bäst idag, och vi är vidare.
ÄÄÄÄNtiligen. Min enkla rätt var kanon. Jag hade visat råvaran omtanke och kärlek. Viktigt. Till de tio som fick lämna. Ett stort tack. Ni kämpade väl.
Vi anslöt oss till lökarna, äggen och fina fiskarna. Det var här jag skulle vara. Här hör jag hemma. Nu fortsätter äventyret. Konkurrensen ökade just ett snäpp. Nu var bara de bästa kvar. 30 skulle bli 14. Det kommer att bli tufft, men med en god portion humor och kärlek ska jag ge mitt allt.
Det lovar jag...
Schyssta lökar, äggröra och fina fisken. Eller mina tankar om dag ett i slutkvalet till Sveriges Mästerkock...
Jag gick vidare till gävle... Hur ska jag nu ladda upp. Ska jag toklaga mkt mat, ska jag finslipa på mina tekniker, eller ska jag helt sonika ta det som det kommer. Det blev det sistnämnda. Jag hade en intensiv period med taxi kvar innan det var dags att ge sig iväg. Fortsate jobba som vanligt. Dock med en vesäntlig skillnad. Jag hade 11 kilo kokböcker med mig i bilen. Det blev mkt matläs. Framför allt i en av mina favoritböcker. Husmanskonst av en viss Herr Mannerström. En fantastisk bok, som borde finnas i allas bokhyllor. Det visade sig vara ett bra beslut att koncentrera sig på den.
Nu var dagen kommen. Det var dags att åka till gävle. Slutade mitt arbetspass och åkte med två tunga väskor till gävle. En med kläder, och en med mina 11 kilo kokböcker. Senare i älvkarleby där vi boode, skulle jag komma att ångra beslutet med tung packning.
Väl på tåget satte jag mig tillrätta, och började kika i datorn. Jag hade otroligt svårt att koncentrera mig. Vek ihop datorn, och började kika i kokböcker. Inte heller det gick nåt vidare. Tog fram min egen kokbok. Som jag då inte skrivit mer än hej och hallå i. Men inspirationen tog tag i mig. I stället för recept blev det en massa skrivande om tankar och förväntningar. Pennan bara gick.
Vips så var jag i stockholm och skulle byta tåg. På stationen kom ett välbekant ansikte och hälsade på mig. Det var Ingela. Castingtjej på meter. Hon tittade undrande på mina väskor, men sa inget. Hennes blickar talade för sig själv. Hon visade mig bort till några andra dltagare som skulle med samma tåg som mig. Bland annat Christer och Gunnar. Jag kände direkt att dessa två var starka konkurrenter. Vi satte oss på tåget och började prata om våra respektive auditions. Mina känslor var rätt. Dessa två herrar har äcklig koll. Jag kommer inte att ha en chans. Tror dock att de tänkte exakt samma sak. Man blir väldigt ödmjuk i kunnigt sällskap. Tiden till byhåla vars namn jag glömt gick fort. Byhåla var det ställe där vi skulle byta tåg till Älvkarleby, där 40 matnördar skulle ackommoderas. På det lilla informationspappret vi fått från meter stod det: Avstånd från sationen till hotell, ca 300 meter. Den som skrivit det lär ha flunkat rejält i kartkuskap och avståndsbedömning. Sist vald i orienteringslaget i skolan, kan jag tänka. Jag hade dessutom ett trasigt hjul på min ena resväska. Efter 300 låååånga meter av släpande och flämtande var vi så framme på hotellet. Ett fantastiskt ställe, precis vid en vattenkraftstation. Så otroligt naturskönt. Fram med kameran. Vi fick våra rum, och jag blev granne med Christer. En efter en trillade deltagarna in. Jag spanade in konkurrensen. Där var sockersöta Marisya, vilda Isabelle och klädd i päls och höga klackar: Jessica. Sen började folk från Helsingborgsauduition trilla in. Annika från båstad, LillErnst Maximillian och Per. Skönt att träffa Per igen. Vi hade ju connectat så fint i Helsingborg.
Hotellet i Älvkarleby
Nu kom bussen. Bussen som skulle ta oss till gasklockorna där tävlingarna skulle äga rum. Vi fick reda på att det inte skulle bli några tävlingar första dagen, utan den skulle gå till repetioner. Vi blev filmade och gick in i gasklockorna. Det var kameror överallt. Vi fick besked på att vi skulle vara imponerade och överväldigade. Jag behövde inte skådespela. Jag var överväldigad. Känd mig lite som Tom Cruise i den siste samurajen när han och Den Store samurajhövdingen rider iväg och inspekterar platsen där det stora slaget ska äga rum. Nu var det allvar. BRYT. Klara för idag. Vi fick något som jag tror skulle föreställa mat innan resan till hotellet. På kvällen samlades vi och lärde känna varandra. Man kände att det var något stort på gång. Jag och Per tog en promenad på kvällen, och pratade om vad som kunde vänta under morgondagen.
Samkväm på hotellet...
0730. Klockan ringer. Faaan. Jag har bara sovit en timme. Snooze. Shit. Bussen går om tio. Snabbt i duschen. Varmvatten slut. Missad frukost. På bussen med hjärtat i halsgropen, och sen iväg. Nerverna var på utsidan. Hos alla. Det skämtades och skojades, men det var nog mest för att dölja nervositet.
Gasklockan
Nu var vi framme. Vi stod utanför gasklockan och jag höll på att gå av på mitten av nervositet. Dörrarna öppnas och vi går in. Där står juryn. Med för dagen sedvanlig barsk uppsyn. Och två rader med bänkar på vilka det låg skärbrädor med varsin sprillans ny Globalkniv nerstucken. Shit. Så kan man ju inte göra med knivarna, tänkte jag. Man förstör ju spetsen.
Efter en genomgång från juryn, var det då dags. Portarna öppnas, och en lastbil backar in och dumpar av lök. Massvis med lök. Helt sinnessjukt rubbat mkt lök. Jag tar ett glädjeskutt. Det finns ingen här som kan hacka lök bättre än jag. Marcus Aujalay visar med vant handlag vad han förväntar sig. Lugnt. Jag har denna.
Hackande satte igång. Shit. Det var många som kunde hacka lök. Och de var snabba och duktiga. Man hörde aj, fan, skit, satan och en hel del andra ord som inte har nånting med varken lök eller mat att göra. En efter en besökte folk sjukstugan med blodiga fingrar. Syrrorna hade fullt upp. Jag kämpade på, men en efter en försvann de tio platser som tog en direkt till slutkvalet. Juryn kom och tittade på mig. Godkänn mig då!! Men icke. De tio var klara, och besvikelsen var total. FAN. Det här var ju min gren. Men jag börjar ladda om. Återigen fick vi nåt som nog var menat som mat. Det var vit sås och nån form av protein. Oätligt i vanliga fall, men jag hade ju inte käkat frukost, så jag var tvungen. Den vita såsen var sedan en ständig följeslagare i alla rätter vi blev serverade.
Uppställning.
Nästa utmaning.
På bänkarna stod nu tre skålar, varav en innehållande ägg. Nu ska det vispas äggvita tänkte jag. Min inte då. Vispmomentet hade valts bort. Vi skulle separera gulor från vitor. Inte helt min grej, men jag kände ändå att jag hade koll. Ända fram tills vi fick reda på att vi skulle separera med skalen, och inte fick använda händerna. Kört tänkte jag. Lugnt och metodiskt så började jag. Så mig omkring och såg att alla skakade nåt otroligt. För en stund kände jag att jag hade koll, och att jag definitivt var en av dem som kunde gå vidare. Då bestämde juryn sig för att det gick för sakta. Vi skulle ju trots allt bli proffs allihop, och då måste man kunna jobba fort. I takt med varje ägg, ökade stressen. Såg mig omkring. Jag leder över mina bordsgrannar. Hur ser det ut i övrigt. Skit nu i det. Koncentrera dig på ditt. Två ägg kvar, och två platser. En hand upp. En plats kvar och ett ägg. Fucka inte nu. Du har det här. Klart. Hand upp. Smatidigt som Gunnar. Vem var först. Måtte det ha varit jag. Snälla snälla snälla. Videogranskning. Gunnar var först. Helvete, skit och några andra svordomar. Både Per och Christer var klara nu. Kul för dem, men ändå. Skit, fan och satan.
Per och Chriser kunde slappna av...
Så var det dags för mat igen. Återigen oätligt. Orden känn din publik var ganska nära just då. Du ska servera mat till tre av sveriges bästa kockar, och till 40 totala matnördar. Lägg manken till för fasen.
Uppställning.
Nästa utmaning.
På bänkarna låg nu åter skärbrädor. Nu i sällskap med lite olika knivar. Juryn stod myndigt vid en övertäckt lastpall. Det här är er nästa utmaning:
Skynke av. Där ligger hel lax. Jag hoppar högt av glädje. Bara dagar innan resan till gävle hade jag varit inne hos fiskhandlarna i Fiskäffären på högaborg. Där hade jag spenderat en hel dag med dom och de lärde mig allt om att filéa fisk. Nu kan ni kamma er, tänkte jag. Nu e det klart. Vi rusade fram, och jag tog en lax. Hade jag haft facit i hand, hade jag varit mer noggrann i mitt val av fisk. Vi skulle stycka upp bitar som vägde 160 gram. Plus eller minus 10 gram. Kniven for som en oljad blixt genom laxen, och pang så hade jag fyra fina bitar. Jag var tvåa i kön till invägning, och Fredric som stod först misslyckades. Nu var det jag. Eat my dust. 158 gram. Godkänd. 161 gram. Mkt fint styckat var en kommentar från juryn. 160 prick. Nu är jag hemma. 147. Den är för lätt. Skit och de där andra fula orden kom upp igen. Men jag hade inte mer lax. Jag hade varit noggrann med att välja mittbitar för att det skulle bli snyggt. Panik. Vad ska jag göra. Maximillian erbjöd mig en laxsida som han inte skulle behöva. Han hade fått en lax stor som en babyblåval. Men den såg ut att vara filéad med motorsåg. Jag putsade och skar, och fick fram en bit som var ok. Fram till vågen igen. Max var redan godkänd. Alla fyra vägde in. Jag var godkänd. Jag var klar. Jag visste det. Jag är kung. Nu är jag med. Fler blev godkända och glädjen var total. Vi kramades och gladdes. Dags för summering av juryn.
Det har kommit till vår kännedom att det förkommit fusk. Man får inte ta lax av sina motståndare. Andreas. Du är diskvalificerad i detta momentet. Ridå ner. Jag gick bort och satte mig på en liten avsats med ansiktet djupt nerborrat i händerna. Tävlingen fortsatte. Jaf var kokande rasande. Ingen hade informerat om reglerna. Men nu var reglerna sådana, och jag fick gilla läget. Men jag gillade inte läget. Vid denna tidpunkt hade jag bestämt mig för att åka hem. Jag var färdig. Jag orkade inte mer. Men med uppmuntrande ord från Leif Mannerström valde jag att fortsätta. Hade det inte varit för det hade mitt äventyr slutat redan där. Fem blev godkända, och återigen fick jag sälla mig till skaran som inte var det.
Måtte nästa moment vara matlagning...
A day at the races
Det är först nu som jag insett hur mycket väntetid som en TV-produktion består av. Det bestående intrycket från de två auditiondagarna för Sveriges Mästerkock i slutet av september är att jag tillbringade fantastiskt mycket tid med att vänta.
Första dagen tillbringade jag närmare 10 timmar på Clarion Sign i Stockholm. Träffade där bl a Oskar, som inte syntes i programmet, men som på ett eller annat sätt var släkt med Jan-Boris Möller. Exakt hur förstod jag aldrig, men han hade i alla fall fått en drös tips inför det förestående uppdraget. Till saken hör också att Oskar för tillfället höll på att utbilda sig till kock.
Oskar hade lagat Kalvlever Anglais och hade, om det nu var av släkting Jan-Boris, fått tipset att röra ned baconet i potatismoset. På detta smarta drag var han helt övertygad om att gå vidare. Och när han hörde att jag skulle presentera en fläskhare med ugnsrostade rotsaker och en mango/jalapeño-sås hade han utgången av dagens audition klar för sig. Det var han och jag i vår nummergrupp som skulle gå vidare. För att röra ned baconbitar i potatismoset och att laga en hare - det var han säker på att få andra matchade.
Hade inte hjärta att tala om för honom att fläskharen inte var av arten som sitter på vägen och stirrar in i bilens helljus om kvällarna eller byter färg på pälsen när det är vinter, utan den benfria kotlettraden från kollegan som står i stia.
Hur som helst, Oskar tog sig tyvärr inte vidare från lördagens jurymöte, och blev väldigt ledsen för det. Fläskharen föll dock TV4/MeterFilm-juryn på läppen och samma kväll fick jag besked att jag gått vidare till nästa dags matlagning inför juryn.
Det som syns i TV-rutan är alltså resultatet av att vi som gick vidare passerade två nålsögon; en jury från TV/MeterFilm och sen Markus, Per och Leif Mannerström och det var alltså den senare skaran som vi fick möta dag två.
Väntetiden var inte lika lång på söndagen, men det tog tid innan jag fick komma igång i köket. Väl på plats bakom diskbänken släppte i princip all nervositet och jag kunde fokusera på det jag skulle laga; en lamm- och black bean chile med getost och lime.
Hade t o m en del tid över innan det var dags att rulla in vagnen till juryn och kunde ägna tid till att ordna min mise en place och förbereda de sista momenten inför TV-kamerorna. Till skillnad från de flesta andra hade jag tre skålar med mig in och serverade dem varsin portion, vilket innebar att de satt kvar på sina platser och åt istället för att gå fram till mig.
Fick beröm av Mannerström för både maträtt och mise en place, Markus var först lite tveksam och tyckte att chilen var för mesig, men som Leif sa: det är lättare att addera hetta i en chile än att ta bort. Per var den förste som gav sitt utlåtande och sa att för honom var det klockrent att jag gick vidare direkt.
Fick ta ett förkläde på volley och sen ut till väntande familj och supportrar - och ytterligare intervjuer framför kameran. Åkte på kvällen och käkade middag och kollade på en konsert med Chip Taylor tillsammans med min gode vän kock-Jonas.
Min Audition till Sveriges Mästerkock (Andreas)
Min resa mot Sveriges Mästerkock började efter ett härligt Aikidopass med instruktör inbjuden från Malmö. Efter träningen var vi nere i Helsingborg och åt en god middag. När vi följde Sensei till bilen för dennes hemfärd, gick vi förbi en affisch med reklam om Sveriges Mästerkock. Jag såg inte den själv, men en av mina träningskamrater såg den och knuffade till mig.
- Det där borde du söka till, sa han.
Han hade ätit min mat, och tyckte att jag var duktig.
Sagt och gjort. Jag gick hem och petade iväg ett mail med anmälan. Jag trodde inte att jag skulle ha en chans. Jag gjorde det mest som en rolig grej, men självklart ville jag veta om jag var duktig eller inte.
Ett par dagar senare, efter ett riktigt körigt taxipass som slutade sex på morgonen, ringde telefonen och väckte mig. Något yrvaken och halvt förbannad svarade jag i telefon. De som brukar ringa mig vet att det är dödsstraff på att ringa mig före lunch. Klockan var halv tio. Det var en stockholmsröst i andra ändan som jag inte kände igen. Jag hann tänka. ”Ringer du och ska försöka sälja nåt nu, då får du det tufft gumman”. Men rösten presenterade sig som Ingela från Sveriges Mästerkock. VEM? I mitt yrvakna halvsovande tillstånd begrep jag absolut ingenting. Det tog faktiskt ett par minuter innan jag fattade vad det handlade om. Hon ringde för att försäkra sig om att jag kom till audition. Min anmälan hade varit jätteintressant, och hon ville så gärna att jag skulle dyka upp. FAN, tänkte jag. Nu måste jag ju pela mig dit.
Nu började huvudvärken. Vad skulle jag laga. Dag 1 på audition skulle man laga något hemma som skulle avsmakas kallt. Började fundera och läsa recept. Det var helt blankt. Men jag kom fram till att jag skulle göra råbiff. På mitt sätt. Provlagade en variant med orkade tranbär och pepparrot. Lät en tjejkompis smaka, och hon tyckte den var kanon. Yes. Jag hade bestämt mig. Råbiff skulle det bli. Men för att försäkra mig om att det var ett bra beslut, rådfrågade jag min kusin. Det skulle jag inte gjort. Huvudvärken växte. Han tyckte inte att det var gott, och han spottade ut det mesta. Han började leta rätt på nån gammal vännina som var kock för att få sista minutenråd om vad jag skulle laga i stället. Men jag hade bestämt mig. Det skulle bli råbiff. Men nu var jag inte alls lika säker längre. Nu ville jag verkligen det här. Tävlingsmänniskan i mig hade vaknat.
Auditiondag ett var en grådisig oktoberdag. Med nervösa steg gick jag ner mot parapeten. Det var sådär rått och kallt som det bara kan vara i Skåne i oktober. Dimman låg tät över sundet, och mistlurarna sjöng en vacker serenad ute i öresund. Ett bekant ljud för mig som gammal sjöman. Jag blev faktiskt lite lugn av det. Väl framme på parapeten ringlade sig en lång kö med förväntansfulla hemmakockar.
Jag ställde som sig bör, mig sist i kön. Jag började språka lite lätt med de övriga i kön. Det var kul att se att så många olika människor och drömmar som hade sökt sig dit.
Vips så hade man en kamera i ansiktet. Herregud tänkte jag. Nu är det på riktigt. Efter något som kändes som en eon av väntan, var det så dags att komma inomhus. Det behövde jag. Jag var frusen, och behövde värme. Innanför dörrarna stod ett mindre kompani med tv-folk och visade oss vart vi skulle ta vägen. Vi satte oss i ett stort rum och väntade på att vårt nummer skulle ropas upp.
Det var en lång väntan. Namn efter namn ropades upp, och jag hann tänka att det lär bli mörkt innan det blir min tur. Men efter en stund var det dags. Jag lade upp min råbiff och gick in till förjuryn.
Råbiff på Älgfilé med torkade tranbär, riven pepparrot Karl-Johanreme och Aqvqvitkrutonger
Jag presenterade mig och min mat. Juryn granskade, frågade och smakade. Vi fem som var inne fick ett tack, och vi fick lämna rummet.
Nu väntade ytterligare några timmar av våndan. De som förjuryn hade tyckt bäst om skulle få ett kanske. Ett kanske som innebar att man skulle bli uppringd senare under dagen med ett besked om man skulle få komma tillbaka dagen efter. Jag fick ett kanske. Kul, tänkte jag. Nu blir det mer väntan. Jag gick hem och satte mig på soffan och stirrade på telefonen. Ring då. Det gjorde den. Jag var välkommen tillbaka. YES!! Min kusin hade så jäkla fel, var det första jag tänkte. (Det har visat sig nu i efterhand att råbiff är det värsta han vet. Något som han glömde nämna för mig när han smakade.)
Men herregud. Vad ska jag laga nu då. Nu skulle man laga på plats. Man fick ha med sig råvaror, och man hade 40 minuter på sig. Men jag lagar ju världens godaste stekta strömming med potatismos, som jag tänkte skulle passa. Men det är ju för fasen Leif Mannerström, Markus Aujalay och Per Morberg som ska smaka. Då duger det inte att komma med nåt så enkelt. Jag valde att krångla till det. Hjort skulle det bli, och gärna med en häftig sås och ett tufft garnityr. Hjortfilé med lime och szechuanpeppar-sås med äppelkompott. Det går nog hem. Bestämde mig för det. Jag gav mig iväg för att handla råvaror. Hittade allt jag behövde, och gick hem. Brydde mig inte om att provlaga. Det här kan jag ju.
Dagen var kommen. Sov inte mkt på natten, och med väldigt nervösa steg rörde jag mig åter mot parapeten. På vägen till parapeten gick jag förbi en affär. En idé dök upp. Ska du inte ta och bjuda juryn på karl-Johansoppan med choklad. Den har ju fått lysande recensioner av de som ätit den. Varav en som varit hovmästare på Riche. Jag bestämde mig för att laga den. Något som kunde ha blivit mit fall.
Väl på parapeten igen, samlades vi som fått komma tillbaka i samma lokal som dagen innan. Vi var inte alls lika många kvar. Jag tänkte att det var en bra prestation att bara komma hit. Men nöjd var jag inte. Jag fick reda på att det skulle ta en stund innan jag skulle få laga mat. Jag fick lite panik. Jag hade inte tagit med mig nån kylväska. I soffan bredvid satt en herre med ganska gott humör. Han sade att det fanns plats i hans kylväska. Han presenterade sig som Per. Jag blev överlycklig. Jag satte mig ner och började språka lite med honom och de andra.
Per lagade god mat. Jag iakttog honom, och han såg ut att vara en van kock. Han skulle bjuda på Ravioli med sörmlands ädel och mustig tomatsås. Och marinerade fikon. När han som bäst fixade med just fikonen, kom en deltagare till baka från juryn utan förkläde. Han hade gjort anka. En anka som smakade magiskt. Men tyvärr med ett potatismos som var oätligt. Men han är en duktig kock, och jag vet att det kommer att gå bra för honom. Juryn hade sagt att moset var gatuköksmos. I den sämre delen av skalan. Och att fikon inte hade på en mattallirik att göra. Jag och Per tittade på varandra. Sen på hans fikon, och sen på varandra igen. Och sist på papperskorgen. Pers fikon kom aldrig till juryn. Utan att ha sagt ett ord till varandra, kände jag att jag och Per var på samma våglängd. Och från den stunden blev vi väldigt goda vänner. Det framkom sen att det var råa fikon som inte hade på en tallrik att göra. Per slängde en sorgsen blick efter papperskorgen, men fikonen var förlorade. Nu gick det bra för Per ändå. Hans val av lokala råvaror och bra tillagad mat hade vunnit juryns gunst
Pers Auditionrätt: Ravioli fylld med Svart Trumpetsvamp, Sörmlands ädel med en Mustig Tomatsås
Recept till vänster...
Nu var det dags. De ropade mitt namn, och jag gick iväg för att ställa till med mästerverk. Jag möttes av kameror och tv-folk. Jag fick mitt kök, och klockan startade. Hemvant satte jag igång att hacka lök. Allt kändes som vanligt. Då kom en kamera upp i ansiktet och en uppmaning om att jag skulle berätta för tittarna vad jag gjorde. Nu började nerverna spöka. Jag fick in min hjortfilé i ugnen. Jag kände att den var viktigast. Satte igång med såsen och äppelkompotten. Allt gick som det skulle. Men det var dags att sätta igång med soppan. Jag har gjort den soppan massvis med gånger, och jag kände att den inte behövde lika mycket uppmärksamhet som det andra. BIG MISTAKE!!! Jag glömde helt bort att den stod och reducerade. Tiden började ta slut, och det var dags för mig att samla ihop, och gå upp till juryn. Jag mixade ihop soppan. Som hade reducerat alldeles för mycket. Jag hade i chokladen. Den mängd choklad som skulle i till den ursprungliga mängden soppa. Utan att smaka av gick jag upp. Jag var ju hundra på att den var kanon. Men det var ju alldeles för mycket choklad.
Karl-Johansvamp och Mjölkchokladscappuccino med Ankleversandwich.
Recept på rätt tillagning till vänster...
Med vad som var de mest nervösa stegen i mitt liv hittills gick jag in till juryn. De satt på varisn pall, och såg väldigt myndiga ut. Jag presenterade mig, och började lägga upp maten. Hällde självsäkert upp soppan i en kopp. Den var ju min biljett vidare. Juryn kom fram och smakade. Men de såg inte alls ut att vara så förtjusta i soppan som jag hade räknat med. Leif Mannerström sade till mig att min hjort var bland det mest vällagagade han ätit. Och såsen var kanon.
Dags för omdöme. Per ville inte ha med mig. Han ville däremot att jag skulle guida honom på en barrunda i Amsterdam. Han tyckte att det borde jag som sjöman kuna göra. Det är bara att ringa, tyckte jag.
Markus:
- Den soppan, var bland det äckligaste jag ätit.
Ridå ner.
Leif:
- Soppan var inte god, och det andra bortsett från fantastiskt kött var inget märkvärdigt.
Skjut mig. Skjut mig nu!!
Jag fick frågan om vad jag skulle laga om jag fick komma tillbaka.
- Det blir svensk husmanskost, svarade jag. De frågade om jag var bra på det. Skojar ni. Jag är kung på det, tänkte jag...
Dags för summering...
Per:
- Du är en trevlig kille, men av mig får du ett nej.
Resan mot slutet var inledd, och jag funderade på att ta ett jobb på en segelbåt, så jag kunde hänga mig i rånocken.
Markus:
- Du har inte preserat idag. Men jag tror att du lagat nåt idag som du trodde att vi ville se. Du har gått utanför ramarna, och det gillar jag. Jag tror att du har mer att ge. Du får ett ja av mig.
VA??? Hörde jag rätt???
Men nu var det Leif Mannerström kvar. Inte en chans att han ger mig ett ja. Han har ju bedömt betydligt duktigare kockar än jag, och har ett rykte om sig att vara kräsen. Jag vet inte om det var den gamle sjömannen i honom som talade i nån sorts solidaritet, men han sa:
- Jag tycker att du har något. Jag tycker att du ska komma tillbaka. Och så lagar du mat från hjärtat, och slutar upp med sån här trams. Du har gått vidare...
Va??? Skojar du??? Det blir ingen jävla segelbåt och dinglande från rånocken. Jag gick vidare. Som jag e grym. Gävle, se upp. Chokladkungen från Helsingborg kommer för att shanghaja dig.
Jag kom ut från juryn helt tom. Men överlycklig. Jag hade ett fint vitt förkläde på mig. Jag var så nöjd. Jag kunde inte sluta le.
Jag smakade på min mat. Det mesta var gott. Men soppan. FY FAN vad vidrig den var. Det var då jag insåg att all mat förtjänar min fulla uppmärksamhet. Man kan inte ta något för givet. Hade jag bara smakat den innan, så hade den aldrig kommit med in till juryn.
Men det var nog meningen att den skulle med. Den visade ju trots allt att jag vågar a ut svängarna lite. Att jag tänker utanför boxen. Och det är så min filosofi om mat ser ut. Man måste våga...
Behöver jag säga att jag sov gott den natten???
Andreas/Foodges
En något nervös tv-debut i Sveriges Mästerkock...
Det är inte helt lätt att hålla nerverna under kontroll när man har tre duktiga kockar som väntar på att bedöma det man gör. Samtidigt som man har kameror i nyllet hela tiden. Det var många som föll för nerverna. Jag förstår dom.
Vad gäller min chokladsoppa gjorde jag ett kardinalmisstag utlöst av nerver. Jag glömde bort att soppan stod och reducerade samtidigt som jag koncentrerade mig på annat. Soppan reducerade med nästan 50% mer än vad den brukar. I nervositeten tänkte jag inte på det, och hade i choklad för hela mängden. Den var inte god. Jag är den första att erkänna det. Men för er som tvivlar på hur den smakar, finns receptet här till vänster. Så ska den lagas. Prova och avgör själv vetja.
Nu ska jag försöka sova en stund.
Puss och kram.
Andreas/Foodges
