foodges

Ny dag, nya utmaningar. Leif har lämnat oss och vi är 13 kvar. Återigen begav vi oss till skådeplatsen för det förra stora italienska slaget. Man kände fortfarande doften av bataljen som stått här tidigare. Det var en överväldigande doft av strid. Fast det doftade Basilika och Risotto... Och väldigt mycket congac...

 

Vi samlades åter framför köken, nöjda och glada att vi fortfarande var vid liv. Ett liv som med ett enkelt misstag kunde släckas. Vi fick reda på att vi skulle få se mästaren in action. Leif ”MIN IDOL” Mannerström skulle laga en av sina paradrätter. Som vi sen skulle kopiera. Det är som att måla Mona Lisa. Det är som att skriva Händels Messias. Det är som att bygga pyramiderna. Utan hjälp av utomjordingar... Det är med andra ord en ganska tuff utmaning. Men kul, det ska det bli.

 

Leif satte igång. På ett nästan majestätiskt sätt rörde han sig vid spisen. Det var som att se på när daVinci Målade just Mona Lisa. Han var öm och kärleksfull. Han visade råvarorna en respekt som jag bara sett i Italien. Han nästan smekte av filéerna av fisken. Det var nästan erotiskt. Ja. Jag är konstig.

Han kokade fonden, och han kokte potatis. Vi såg spänt på, och jag vet att åtminstone några av oss hoppades att han skulle göra ett misstag. Det skulle gjort honom mänsklig. Men icke. En gång var såsen på väg att koka över, och några av oss hajade till. Då lyfte han lugnt bort kastrullen, och sa med ett lite pillemariskt leende att han aldrig kokat över en sås. Nånsin. Jag tror honom. Det var så otroligt metodiskt. Lugnt. Sansat. Det var kort och gott perfekt... Det var poesi i rörelse.

 

Nu var det då dags för oss. Hur ska detta gå?

Jag började med potatisen. Vis från förra utmaningen vistte jag att den behövde tid. Sen var det dags att filéa fisken. Det gick som en dans. Tack till fiskaffären på högaborg. Den dagen praktik där gjorde verkligen nytta. Leif kom fram till mig just då.

-          Det där har du gjort förr...

-          Jo, det är inte första gången.

-          Fortsätt så...

Det gjorde jag. Knäckte till benen och satte min fond. Tog ut svängarna lite, och hade i räkskalen. Det tror jag att juryn uppskattade. Det såg så ut i alla fall... Jag lät fonden sjuda, och tyckte att jag fick fin smak på den. Pernilla i köket sidan om såg ut att vara i fas. Det var många som såg ut att vara det. Jag kände mig då ganska lugn. Det här har jag.

Men... Då var det bara en kvart kvar. Shit. Jag ligger ju faktiskt ganska efter. Såsen ville inte reda sig själv så som Leifs gjort. Jag förberedde en Burre Marniere. Smör och mjöl. Insåg att jag eventuellt skulle komma att bli tvungen att reda av såsen inna det skulle i ugn. Nu car det verkligen tight. Leif kom fram till mig och undrade hur det stod still.

-          Såsen går inte ihop.

Splash. Han slängde helt sonika i min redning. Utan förvarning eller frågan om lov...

-          Du kommer att tacka mig för det där, sa han bara och vände sig bort.

Men jag tackade inte. Det var en beskedlg klump redning han vräkte i, och det fick min sås att sluta koka. Tack för den. Nu e jag verkligen körd. Mosen var klar, och som vanligt helt felfri. Nä jag behöver inte vara ödmjuk när det kommer till potatismos. Jag är grym på mos. Kanske bäst... Haha.

Spritsa moset, och i med fisken, runt med såsen och in i ugnen.

-          Bli nu riktigt fin där inne. Svik mig inte. Framför allt. Döda inte Mona Lisa...

Dags att bli bedömd. Med darrande ben presenterade jag en form med mos, som precis börjat få färg, och en ganska blek sås.

-          Du har byggt ganska höga torn med moset, sa Leif

-          Vi har ju Kärnan i helsingborg tyckte jag.

-          Bra mos, tyckte Per..

-          Jag vet, tyckte jag.

-          ..., sa Markus

-          Jupp, tyckte jag

Alla rätterna smakades igenom, och till min stora förvåning hade nästan ingen lyckats med såsen. Jag är ärligt överraskad. Men lättad.

Jag fick ta ett steg fram med alla utom Max, Laleh, Johanna, Jennie, Björn och Åke.

Är vi bäst? Är vi sämst. Har jag spenat mellan tänderna, och var kommer den ifrån i så fall. Vi var inte bäst. Men vi var inte heller sämst. Huruvida jag hade spenat mellan tänderna, har jag fortfarande inte fått svar på. Vi var vidare i alla fall.

-          Björn, Åke. Ni var bäst idag.

Skönt för dessa två. Det var dom värda.

Men det innebar samtidigt att Laleh, Max, Jennie eller Johanna skulle lämna oss. Bara inte Max, tänkte jag. Vi hade en connection efter laxen i gävle, och han är en god vän.

Fisktemat skulle fortsätta. Nu skulle de laga varsin rätt. Vi fick snällt ställa oss på läktaren och beskåda. Jennie såg ganska cool ut. Laleh var som vanligt smått panikslagen. Max lallade på och underbara Johanna såg förhållandevis lugn ut. Det verkar bli svårt för Laleh. Hon hade svåra problem med matberedaren. Jag var ganska säker på att hun skulle få åka hem. Men det är klart. Hon gör något annorlunda, och det kanske smakar fantastiskt. Nu var tiden slut, och alla hade en rätt. Jennies gryta såg fantastisk ut, och Johannas andades Frankrike. Milles var ganska inbjudande, medan Lalehs inte såg god ut. Men man vet ju aldrig. Jag kan inte persisk mat, och det kanske smakade fantastiskt.

-          Ni på läktaren ska tillbaka till hotellet nu direkt. Ni får besked senare.

Nu väntade några långa timmar. Vi satt på hotellet och språkade. Den generella uppfattningen var att det nog var dags för Laleh att lämna oss. Då öppnades dörren. Irusande kommer Laleh, Johanna och Jennie. Mille var borta. Neej. Nej. Nej. En god vän hade stupat, och jag tror att alla var lite ledsna över att lill-Ernst fick åka. Det är en väldigt konstig sits när man ska vara både glad och ledsen samtidigt. Jag var självklart glad för de som klarat sig, men även jätteledsen över att ha förlorat Mille. Min kamrat hade stupat. Allt blev verkligt på ett ögonblick.  Mille kommer att bli en stjärna en dag. Men nu var det dags att ladda om. För i morgon börjar vi om på ny kula...

Andreas/Foodges