foodges

Hej vänner!

Hoppas att ni har det hur bra som helst.

 Själv sitter jag med ett gammalt fotoalbum från min tid till sjöss och minns mig tillbaka. På den tiden fotograferade jag med en sån där konstig kamera där man var tvungen att lämna in filmen och få den framkallad. Ni yngre läsare skakar naturligtvis på huvudet och undrar stilla om jag slagit i huvudet. Men jag kan försäkra er om att det var så man gjorde. Och filmen var en färskvara som skulle förvaras kallt för att inte bli förstörd. Och ville man framkalla filmen själv, så var man tvungen att gå in i ett rum som var bäcksvart för att kunna se bilderna. Nej. Jag har fortfarande inte slagit i huvudet. Bildhanteraren på den tiden kallades för just ”fotoalbum” och man måste vända blad för att se nästa bild. Inte vänsterklicka på ”nästa”. Och hårddisken kunde ha ett fint namn som ”Bokhyllan Billy”.

 Ja kära vänner… Det har allt hänt en del sen 2003…

 I dagens samhälle förändras saker och ting i en takt som kan få den mest ärrade sjörövare att bli mörkrädd. Telefonen jag köpte igår är omodern i morgon, och min iPod har större minneskapacitet än den första datorn någonsin. Den kallades för ”Eniac” och tog upp den blygsamma volymen av två idag helt normala vardagsrum. Tjock-TV:n har blivit platt och videobandspelaren har blivit direktstreamad film över internet… Vet ni förresten att när WorldWideWeb, eller www lanserades uttalade sig dåvarande kommunikationsminister Ines Uusman att:

-          Det där med att söka information och surfa på ett världsomspännande datanät, det tar bara en massa tid. Jag tror att det är en fluga som snart kommer att dö ut…

 Jag lämnar den kommentaren okommenterad…

Därför är det skönt att sitta med mitt gamla fotoalbum och tänka mig ut på sjön igen. För även om hjälpmedlen har moderniserats och datorerna gjort intåg redan där, så är det i många stunder precis som om tiden har stått still. Jag kikar på min gamla knoptavla och inser att en pålstek kommer alltid att var en pålstek, och att det dubbla halvslaget inte kommer att ersättas av en ny smalare variant som passar bättre med sin ”slimmade” design. Det finns bara ett sätt att splejsa ett rep, och stjärnorna vi kan navigera efter kommer inte att ändra sin position de närmsta 45 biljoner åren. Det känns ganska tryggt. Det är skönt att drömma sig ut på de sju haven, och på så sätt göra en resa i tiden. Helt plötsligt så står du där vi masten på en gammal fullriggare, med besättningen ständiga tramp runtomkring, och du hoppas på att Poseidon ler åt ditt håll ännu en gång. Det ringer 8 glas i klockan och din vakt är slut. Du söker dig ner i mässen för att se vad kockis rört ihop, innan du kryper ner i din hängmatta, och sluter ögonen till havets gungande vagga och vindarnas sång. Sakta men säker vaggas du in i drömmarnas värld. Där minns du kanske flickan från havanna. Eller den gamla Highland Rover, en båt från Aberdeen. Du dansar samba på Copa Cabana och tar ett järn i Aarhus.

 Jag tänker ofta på hur det var just på de gamla segelskutorna som troget trotsade väder och vind för att förse oss med lyx som siden och saffran.

  Jag tänker ännu oftare på det som kanske är det absolut viktigaste ombord på en båt. Ni kan höra kaptener och maskinchefer argumentera i höga ordalag om varför just dom är viktigast på båten, och därför av den andre bör visas gränslös respekt. Men jag vet bättre. Och i ärlighetens namn. Det vet både kapten och maskinchef också. Den viktigaste personen på båten är kocken. Utan en bra kock stannar hela verksamheten upp, och det kan bli så dålig stämning på båten om maten är dålig. Jag har varit på en båt där maten var så dålig att besättningsmän började slåss om den sista ostbiten till smörgåsen. Det var upprorisk stämning, och att den kocken inte hamnade i ”drickat”, finner jag fortfarande vara något av en sensation. Det var total katastrof.

 Men denna kock blev avlöst av den kanske duktigaste och trevligaste kocken jag någonsin träffat. Om någon av er sett programmet ”Landgång” på sveriges television, vet ni vem jag pratar om. Jag har haft den otroliga förmånen att segla med German Zamudio. På två sekunder hade han förvandlat nordsjöns isande vindar till en varm vårbris med doft av nyhackad persilja. Båten var en riktig rosthög, och det är ett under att den överhuvudtaget flöt, men det gjorde ingenting. När man kom ner i mässen och det väntade en rejäl och näringsriktig måltid, ja då kunde moder natur komma med precis vad hon ville. Man var lycklig. German älskade när man hungrigt kom ner och hälsade på för att se vad han hade grytorna. Han var hela båtens själ på nåt vis. Klippan i stormen. Handen på axeln. Fadersgestalten som bara vill att man skulle ha det bra. Jag minns fortfarande med glädje när han ropade ”Chowtime” (matdags). Jag kunde offra en timmes sömn för att inte missa maten. Jag vet inte om German minns mig, men jag kommer aldrig att glömma honom. Han gav mig kärlek i form av det viktigaste en sjöman behöver. ”go mad, möed mad och mad i rättan tid”. God mat, mycket mat, och mat i rätt tid… Jag kan sakna det. Alldeles innerligt.

  Dock så saknar jag inte den iskalla nordsjön eller den stormiga nordatlanten.

Om en sjöman älskar havets våg?

Det gör jag nog inte…

Men jag saknar ibland det den förde med sig…