foodges

Hej på er.

Hoppas att sommaren varit bra, och att ni precis som jag flyttade hela köket utomhus. I alla fall mitt eget. Restaurangköket fick stå kvar. Miljö och hälsa hade hoppat jämfota annars. Så det var helt enkelt bäst att lyda.

  Jag har under mina första matologier/krönikor pratat om sådant jag tycker om. Sånt som ligger mig varmt om hjärtat.

 Men inte denna gången. Denna gången blir det precis tvärtom. Något som jag verkligen avskyr. Som rör upp ilskan inombords och får mig att vilja gråta och lägga ner maten helt och hållet. (Nej. Det handlar varken om Rosa Cupcakes eller Melodifestivalen) Det handlar helt enkelt om pengar. Eller viljan att tjäna dessa. Till vilket pris som helst.

 Det handlar om maten som serveras inom äldreomsorgen och i våra skolor. I de flesta fall fullständigt horribelt. Maten lagas i centralkök och åker lastbil ut till de stackars människorna som ska behöva äta den. Och den är sprängfylld med en massa onödigt skit i form av tillsatser som de ansvariga bakom förmodligen inte ens skulle ge till sin värsta fiende. Maten varmhålls i flera timmar, och vid den tidpunkten det är dags att äta den har 50% av näringsvärdet försvunnit.

HALLÅ!!! Vakna någon jäkla gång. Vi pratar om tomma kalorier som inte ger någon nånting. Unga i skolan förväntas prestera för att föra vårt land vidare. Med magar fulla av skräp. Inte konstigt att de flesta väljer bort skolmaten, och käkar en chokladkaka i stället. Snabbt socker, snabb energi. Samtidigt höjs röster över våra unga blir allt fetare. Och de flesta verkar förvånade. Men vi pratar om unga friska människor. De har en ärlig chans. Annat är det med våra äldre. Som byggt upp vår välfärd med stadig mat och lite jävlarannamma. De slet som djur för att vi ska ha den välfärd vi har. De åt hemlagat och ordentligt. De tog vara på allt och byggde på en stabil grund av smör, grädde och potatis upp fundamenten på vilka hela vårt sociala välstånd vilar. De slet ut sina kroppar. För vår skull. Och hur tackar vi dom för det? Med sönderkokt potatis, vattensky och något som säkert för fem timmar sen åtminstone påminde om en köttbulle. I en plastförpackning som levereras i paket om fem, en gång i veckan. Eller kommer med en dieselslukande lastbil från nåt centralkök 4 mil bort. Detta är vad dessa människor förväntas överleva på. Det är ett rent hån. De som bor själva får värma maten i en mikrovågsugn. Det finn ingen näring ens i närheten. Och den sociala biten med att samlas runt ett middagsbord och prata om dagens har ersatts med ett tyst pling ifrån en av de maskiner som de hjälpt oss att plocka fram. För att sedan i tysthet mer eller mindre bara tyna bort till en skugga av sitt forna jag. Allt för att någon girig fan ska tjäna några ören extra per portion… Carema ska få sig en känga även av mig. En god vän till mig jobbade för carema. Personalen på detta ställe uppmanades att plocka bort salt och peppar från borden då dessa kryddor kunde få igång magen på vårdtagarna, och då skulle fler toabesök bli en belastning och en ökad kostnad. FY FAN säger jag bara. Det är inte tillåtet att plåga djur, men äldre får vi tydligen behandla hur som helst. Jag bokstavligen kokar av ilska nu när jag skriver om detta. Och det gör jag mest för att jag vet att man med ganska enkla medel kan gör allt så otroligt mycket bättre. Utan att det kostar en förmögenhet. Allt som krävs är lite sunt förnuft, planering och en god portion kärlek. Jag fick under mina första sex år i skolan alldeles fantastisk mat. Jag lärde mig om vikten av riktig mat i köket på äldreboendet som min mor drev en gång i tiden. Och jag har en bonusmamma som är husmor på Helsingborgs största skola, och hon var i fjol finalist i Årets skolkock. Hon lagar allt från grunden. Varken mamma eller bonusmamma vittnar om några jättekostnader. Allt som krävs är lite kärlek.

Jag manar till kamp!!!

 Jag vill med denna krönika försöka få igång ett uppror mot dålig mat och sviniga företagare och centralkök. En kampanj om ni så vill. Och det enda ni behöver göra är att tala om för era vänner att nog är nog. Blir vi tillräckligt många som rör om i grytan, kanske  en debatt kan väckas och ett och annat öga öppnas. Höjs tillräcklig många röster, kan de ansvariga inte längre blunda. Jag tänker strida för det här. En hemlagad köttbulle i taget. För fortsätter det så här, hoppas jag att mina dagar är räknade innan jag blir sjuk och behöver”vård”

Tack på förhand

Andreas