foodges

När Lammen tystnar 

Av Andreas Wennborg 

 
I förra numret pratade jag om råvaran betydelse för den goda maten, om att låta urvalsprocessen ta tid och så vidare. Men vad är en bra råvara? Då menar jag inte att tomaten är mogen eller lammet välhängt, utan hur en bra råvara blir till.  
 
En eftermiddag i juli var jag på redaktionen för att diskutera olika artikeluppslag och andra projekt. I förbifarten nämnde jag att jag skulle vilja få tag i lammhjärtan, men att det var väldigt svårt. Då säger Marinette att det kunde hon nog ordna. I min förvånig över att plötsligt se en ljusning och en strimma hopp, tog mitt ansikte formen av en fågelholk.  
– Jag känner två underbara människor som föder upp lamm strax utanför Kvidinge. Jag kan prata med dem, sa hon.  
Kunde det vara sant? Jag bad henne fråga dem.  
– Jag kan nog dessutom ordna så att du får göra ett studiebesök på gården om du vill, tillade hon.  
Om jag ville! Som kock är det är underbart att få besöka de småskaliga uppfödarna, de som tar extra hand om sina djur. De bevisar genom sitt engagemang och sina kvalitetsvaror att det finns ett alternativ till massproduktion.  
 
Några dagar senare hämtade Marinette mig i sin lilla vita Nissan Micra med elva kaffekoppar på instrumentpanelen. Jag bröt mig in i framsätet och så började vi färden mot Kvidinge, ett litet samhälle utanför Åstorp. Massor av frågor flög förbi i tankarna. Hade jag fulladdat batteri i kameran? Det hade jag. Tömda minneskort? De var tomma. Rätt klädsel? Shorts och vita sneakers. Jag var redo!  
 
Marinette och jag pratade resan upp såsom man gör när man åker bil ihop. Hon nämnde att hon hade sin häst på gården. Häst? Jag är livrädd för hästar. Det var inte sagt nåt om hästar. Jag kände hur tvivlet började växa och försökte slå bort det genom att tänka på något kul. Då hälsade Kurt Olson på i huvudet. Jag kom att tänka på när han intervjuade människor i de gigantiska sofforna på taket av en möbelaffär strax söder om Göteborg. Han frågade alla sina gäster om de hade koskräck. Jag har inte koskräck, men jag har minst sagt hästskräck.  
– Där framme är det, sa Marinette.  
Jag fick syn på en lite gård med röda lador och ett gult boningshus. Det stod Vidabacke Gård på en sten med sliten, vit färg. Jag fick syn på ett elstängsel som sträckte sig över uppfarten. Är hästarna lösa därinne får lammen klara sig själv, sa jag.  
– Lugn. Det är för hundarna, sa Marinette.  
Hundar är jag van vid, så jag blev lugn.  
 
Det första som mötte mig när jag klev ur bilen var ett fasligt oljud. Oljudet kom från honom. Baggen. Ett distinkt bää. Roland, storbonden, hälsade oss välkomna. Vi satte oss ner i trädgårdsmöblerna och Roland serverade pliktskyldigt kaffe. Bara sekunden därefter kom Annette, husmor, springande med en brödkorg i händerna. Medan vi fikade berättade Annette och Roland berättade att de inte hållit på med lammuppfödning så länge. De hade börjat litet och var nöjda med det. Ungefär 40 lamm som föds upp varje år, vilket är fullt tillräckligt. Hela tiden pratade de om sina djur med värme i rösten, nästan som om de talade om sina barn. Annette fortsatte att berätta om första året då de fick hjälpa en minsting, som inte kunde dia själv, med nappflaska och allt. Det lilla lammet hade sprungit in och ut i huset som det ville. Det växte sig starkt och stort. Då kom påminnelsen om varför de föder upp lamm. Annettes leende försvann, och jag tror att jag kunde ana att ögonen blev lite glansiga. Den händelsen lärde Roland och Annette sig att hålla bekvämt avstånd till sina djur.  
Jag var otålig att få hälsa på djuren. När vi efter fikat gick in genom ladan och ut på baksidan förstod jag varför gården heter Vidablick. Utsikten var magisk där precis vid foten av Söderåsen.  
– Se upp var du sätter fötterna, sa Roland.  
Jag tittade ner på mina fötter och undrade hur jag hade tänkt egentligen. Vita sneakers var definitivt inte optimalt. När vi gick ut i den gigantiska rusade får och lamm mot Annette som om hon var deras mamma. Hon hade en hink med mat till dem som hon glatt delade ut medan hon hälsade på var och en. Roland stod vid mig och berättade om vilken ras det var på djuren. Han var stolt. Då kom han. Baggen. Jag blev uppmanad att hålla ögonen på honom. Roland visade upp sin gigantiska lårkaka. Baggar tycker inte om andra karlar. Oavsett art. Efter det hade jag ett öga på baggen hela tiden.  
 
Jag närmade mig flocken och var blev tagen av hur oskygga de var. Jag blev som en femåring på besök i Skånes djurpark för en stund. Med skillnaden att det nu var fritt fram att klappa och hälsa. Det var en mäktig upplevelse. Roland berättade att han pratat med slaktaren om mina hjärtan. Det gick hur bra som helst.  
– Det hade blivit osämja grannar emellan annars, sa han. Han hade sitt slakteri bara ett stenkast bort.  
– Wow, tänkte jag. Det här är så det ska gå till. Djuren mår finfint fram tills att det är dags, och sedan ett kort resa på ett traktorflak. Det är något att ta lärdom av. Om alla hade behandlat sina djur så, hade världen varit en mycket trevligare plats.  
 
Baggen gjorde vissa närmanden och jag insåg att vi nog hade varit gäster aningen för länge. Vi lämnade flocken, och jag ska erkänna att jag kände både vemod och lycka på en gång. Nästa gång jag ser dessa lamm, är det ju för att laga god mat av dem. Men det är naturens gång.  
 
Innan det var dags att lämna blev jag under hot tvungen att hälsa på några av hästarna. Det var stora som bussar, och jag var helt säker på att de alla konspirerade för att gör sig kvitt mig. Men de var faktiskt ganska snälla. Har jag botat min hästskräck? Nja, men när det var dags att säga hejdå var jag inte lika rädd längre.  
 
Annette och Roland gav mig hopp. Hopp om ett värdigt liv. Ett värdigt liv för alla. Det var en enorm känsla. Så, gott folk, får man bra råvaror.  
 
Den dagen lämnade mig med en känsla av upprymdhet. Jag räknade får för att somna den kvällen. Lyckliga, glada, välmående får. 1–2–3–zzzzzzz