Schyssta lökar, äggröra och fina fisken. Eller mina tankar om dag ett i slutkvalet till Sveriges Mästerkock...

Jag gick vidare till gävle... Hur ska jag nu ladda upp. Ska jag toklaga mkt mat, ska jag finslipa på mina tekniker, eller ska jag helt sonika ta det som det kommer. Det blev det sistnämnda. Jag hade en intensiv period med taxi kvar innan det var dags att ge sig iväg. Fortsate jobba som vanligt. Dock med en vesäntlig skillnad. Jag hade 11 kilo kokböcker med mig i bilen. Det blev mkt matläs. Framför allt i en av mina favoritböcker. Husmanskonst av en viss Herr Mannerström. En fantastisk bok, som borde finnas i allas bokhyllor. Det visade sig vara ett bra beslut att koncentrera sig på den.

 

Nu var dagen kommen. Det var dags att åka till gävle. Slutade mitt arbetspass och åkte med två tunga väskor till gävle. En med kläder, och en med mina 11 kilo kokböcker. Senare i älvkarleby där vi boode, skulle jag komma att ångra beslutet med tung packning.

Väl på tåget satte jag mig tillrätta, och började kika i datorn. Jag hade otroligt svårt att koncentrera mig. Vek ihop datorn, och började kika i kokböcker. Inte heller det gick nåt vidare. Tog fram min egen kokbok. Som jag då inte skrivit mer än hej och hallå i. Men inspirationen tog tag i mig. I stället för recept blev det en massa skrivande om tankar och förväntningar. Pennan bara gick.

Vips så var jag i stockholm och skulle byta tåg. På stationen kom ett välbekant ansikte och hälsade på mig. Det var Ingela. Castingtjej på meter. Hon tittade undrande på mina väskor, men sa inget. Hennes blickar talade för sig själv. Hon visade mig bort till några andra dltagare som skulle med samma tåg som mig. Bland annat Christer och Gunnar. Jag kände direkt att dessa två var starka konkurrenter. Vi satte oss på tåget och började prata om våra respektive auditions. Mina känslor var rätt. Dessa två herrar har äcklig koll. Jag kommer inte att ha en chans. Tror dock att de tänkte exakt samma sak. Man blir väldigt ödmjuk i kunnigt sällskap. Tiden till byhåla vars namn jag glömt gick fort. Byhåla var det ställe där vi skulle byta tåg till Älvkarleby, där 40 matnördar skulle ackommoderas. På det lilla informationspappret vi fått från meter stod det: Avstånd från sationen till hotell, ca 300 meter. Den som skrivit det lär ha flunkat rejält i kartkuskap och avståndsbedömning. Sist vald i orienteringslaget i skolan, kan jag tänka. Jag hade dessutom ett trasigt hjul på min ena resväska. Efter 300 låååånga meter av släpande och flämtande var vi så framme på hotellet. Ett fantastiskt ställe, precis vid en vattenkraftstation. Så otroligt naturskönt. Fram med kameran. Vi fick våra rum, och jag blev granne med Christer. En efter en trillade deltagarna in. Jag spanade in konkurrensen. Där var sockersöta Marisya, vilda Isabelle och klädd i päls och höga klackar: Jessica. Sen började folk från Helsingborgsauduition trilla in. Annika från båstad, LillErnst Maximillian och Per. Skönt att träffa Per igen. Vi hade ju connectat så fint i Helsingborg.

 

Hotellet i Älvkarleby

Nu kom bussen. Bussen som skulle ta oss till gasklockorna där tävlingarna skulle äga rum. Vi fick reda på att det inte skulle bli några tävlingar första dagen, utan den skulle gå till repetioner. Vi blev filmade och gick in i gasklockorna. Det var kameror överallt. Vi fick besked på att vi skulle vara imponerade och överväldigade. Jag behövde inte skådespela. Jag var överväldigad. Känd mig lite som Tom Cruise i den siste samurajen när han och Den Store samurajhövdingen rider iväg och inspekterar platsen där det stora slaget ska äga rum. Nu var det allvar. BRYT. Klara för idag. Vi fick något som jag tror skulle föreställa mat innan resan till hotellet. På kvällen samlades vi och lärde känna varandra. Man kände att det var något stort på gång. Jag och Per tog en promenad på kvällen, och pratade om vad som kunde vänta under morgondagen.

 

Samkväm på hotellet...


0730. Klockan ringer. Faaan. Jag har bara sovit en timme. Snooze. Shit. Bussen går om tio. Snabbt i duschen. Varmvatten slut. Missad frukost. På bussen med hjärtat i halsgropen, och sen iväg. Nerverna var på utsidan. Hos alla. Det skämtades och skojades, men det var nog mest för att dölja nervositet.

 

Gasklockan

Nu var vi framme. Vi stod utanför gasklockan och jag höll på att gå av på mitten av nervositet. Dörrarna öppnas och vi går in. Där står juryn. Med för dagen sedvanlig barsk uppsyn. Och två rader med bänkar på vilka det låg skärbrädor med varsin sprillans ny Globalkniv nerstucken. Shit. Så kan man ju inte göra med knivarna, tänkte jag. Man förstör ju spetsen.

Efter en genomgång från juryn, var det då dags. Portarna öppnas, och en lastbil backar in och dumpar av lök. Massvis med lök. Helt sinnessjukt rubbat mkt lök. Jag tar ett glädjeskutt. Det finns ingen här som kan hacka lök bättre än jag. Marcus Aujalay visar med vant handlag vad han förväntar sig. Lugnt. Jag har denna.

Hackande satte igång. Shit. Det var många som kunde hacka lök. Och de var snabba och duktiga. Man hörde aj, fan, skit, satan och en hel del andra ord som inte har nånting med varken lök eller mat att göra. En efter en besökte folk sjukstugan med blodiga fingrar. Syrrorna hade fullt upp. Jag kämpade på, men en efter en försvann de tio platser som tog en direkt till slutkvalet. Juryn kom och tittade på mig. Godkänn mig då!! Men icke. De tio var klara, och besvikelsen var total. FAN. Det här var ju min gren. Men jag börjar ladda om. Återigen fick vi nåt som nog var menat som mat. Det var vit sås och nån form av protein. Oätligt i vanliga fall, men jag hade ju inte käkat frukost, så jag var tvungen. Den vita såsen var sedan en ständig följeslagare i alla rätter vi blev serverade.

Uppställning.

Nästa utmaning.

På bänkarna stod nu tre skålar, varav en innehållande ägg. Nu ska det vispas äggvita tänkte jag. Min inte då. Vispmomentet hade valts bort. Vi skulle separera gulor från vitor. Inte helt min grej, men jag kände ändå att jag hade koll. Ända fram tills vi fick reda på att vi skulle separera med skalen, och inte fick använda händerna. Kört tänkte jag. Lugnt och metodiskt så började jag. Så mig omkring och såg att alla skakade nåt otroligt. För en stund kände jag att jag hade koll, och att jag definitivt var en av dem som kunde gå vidare. Då bestämde juryn sig för att det gick för sakta. Vi skulle ju trots allt bli proffs allihop, och då måste man kunna jobba fort. I takt med varje ägg, ökade stressen. Såg mig omkring. Jag leder över mina bordsgrannar. Hur ser det ut i övrigt. Skit nu i det. Koncentrera dig på ditt. Två ägg kvar, och två platser. En hand upp. En plats kvar och ett ägg. Fucka inte nu. Du har det här. Klart. Hand upp. Smatidigt som Gunnar. Vem var först. Måtte det ha varit jag. Snälla snälla snälla. Videogranskning. Gunnar var först. Helvete, skit och några andra svordomar. Både Per och Christer var klara nu. Kul för dem, men ändå. Skit, fan och satan.

 

 

Per och Chriser kunde slappna av...

Så var det dags för mat igen. Återigen oätligt. Orden känn din publik var ganska nära just då. Du ska servera mat till tre av sveriges bästa kockar, och till 40 totala matnördar. Lägg manken till för fasen.

Uppställning.

Nästa utmaning.

På bänkarna låg nu åter skärbrädor. Nu i sällskap med lite olika knivar. Juryn stod myndigt vid en övertäckt lastpall. Det här är er nästa utmaning:

Skynke av. Där ligger hel lax. Jag hoppar högt av glädje. Bara dagar innan resan till gävle hade jag varit inne hos fiskhandlarna i Fiskäffären på högaborg. Där hade jag spenderat en hel dag med dom och de lärde mig allt om att filéa fisk. Nu kan ni kamma er, tänkte jag. Nu e det klart. Vi rusade fram, och jag tog en lax. Hade jag haft facit i hand, hade jag varit mer noggrann i mitt val av fisk. Vi skulle stycka upp bitar som vägde 160 gram. Plus eller minus 10 gram. Kniven for som en oljad blixt genom laxen, och pang så hade jag fyra fina bitar. Jag var tvåa i kön till invägning, och Fredric som stod först misslyckades. Nu var det jag. Eat my dust. 158 gram. Godkänd. 161 gram. Mkt fint styckat var en kommentar från juryn. 160 prick. Nu är jag hemma. 147. Den är för lätt. Skit och de där andra fula orden kom upp igen. Men jag hade inte mer lax. Jag hade varit noggrann med att välja mittbitar för att det skulle bli snyggt. Panik. Vad ska jag göra. Maximillian erbjöd mig en laxsida som han inte skulle behöva. Han hade fått en lax stor som en babyblåval. Men den såg ut att vara filéad med motorsåg. Jag putsade och skar, och fick fram en bit som var ok. Fram till vågen igen. Max var redan godkänd. Alla fyra vägde in. Jag var godkänd. Jag var klar. Jag visste det. Jag är kung. Nu är jag med. Fler blev godkända och glädjen var total. Vi kramades och gladdes. Dags för summering av juryn.

Det har kommit till vår kännedom att det förkommit fusk. Man får inte ta lax av sina motståndare. Andreas. Du är diskvalificerad i detta momentet. Ridå ner. Jag gick bort och satte mig på en liten avsats med ansiktet djupt nerborrat i händerna. Tävlingen fortsatte. Jaf var kokande rasande. Ingen hade informerat om reglerna. Men nu var reglerna sådana, och jag fick gilla läget. Men jag gillade inte läget. Vid denna tidpunkt hade jag bestämt mig för att åka hem. Jag var färdig. Jag orkade inte mer. Men med uppmuntrande ord från Leif Mannerström valde jag att fortsätta. Hade det inte varit för det hade mitt äventyr slutat redan där. Fem blev godkända, och återigen fick jag sälla mig till skaran som inte var det.

Måtte nästa moment vara matlagning...


Kommentarer
Postat av: pom

Kan sätta min högra fot på att antingen du eller Jennie vinner, alla brinner för matlagning, men inte som ni. Alla har tallang, men det är passion och hängivenhet som tar en till toppen.

2011-01-27 @ 21:24:12
Postat av: Jeppsson!!!

Kommer det någon fortsättning på inlägget? Kul att du gick vidare!

2011-01-29 @ 16:58:26
URL: http://jepzon17@blogg.se
Postat av: Stefan Hansson

Jäkla fuskare! Du suger stortider!

2011-01-29 @ 20:05:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se Matbloggstoppen