Min Audition till Sveriges Mästerkock (Andreas)

Min resa mot Sveriges Mästerkock började efter ett härligt Aikidopass med instruktör inbjuden från Malmö. Efter träningen var vi nere i Helsingborg och åt en god middag. När vi följde Sensei till bilen för dennes hemfärd, gick vi förbi en affisch med reklam om Sveriges Mästerkock. Jag såg inte den själv, men en av mina träningskamrater såg den och knuffade till mig.

-  Det där borde du söka till, sa han.

Han hade ätit min mat, och tyckte att jag var duktig.

Sagt och gjort. Jag gick hem och petade iväg ett mail med anmälan. Jag trodde inte att jag skulle ha en chans. Jag gjorde det mest som en rolig grej, men självklart ville jag veta om jag var duktig eller inte.

Ett par dagar senare, efter ett riktigt körigt taxipass som slutade sex på morgonen, ringde telefonen och väckte mig. Något yrvaken och halvt förbannad svarade jag i telefon. De som brukar ringa mig vet att det är dödsstraff på att ringa mig före lunch. Klockan var halv tio. Det var en stockholmsröst i andra ändan som jag inte kände igen. Jag hann tänka. ”Ringer du och ska försöka sälja nåt nu, då får du det tufft gumman”. Men rösten presenterade sig som Ingela från Sveriges Mästerkock. VEM? I mitt yrvakna halvsovande tillstånd begrep jag absolut ingenting. Det tog faktiskt ett par minuter innan jag fattade vad det handlade om. Hon ringde för att försäkra sig om att jag kom till audition. Min anmälan hade varit jätteintressant, och hon ville så gärna att jag skulle dyka upp. FAN, tänkte jag. Nu måste jag ju pela mig dit.

Nu började huvudvärken. Vad skulle jag laga. Dag 1 på audition skulle man laga något hemma som skulle avsmakas kallt. Började fundera och läsa recept. Det var helt blankt. Men jag kom fram till att jag skulle göra råbiff. På mitt sätt. Provlagade en variant med orkade tranbär och pepparrot. Lät en tjejkompis smaka, och hon tyckte den var kanon. Yes. Jag hade bestämt mig. Råbiff skulle det bli. Men för att försäkra mig om att det var ett bra beslut, rådfrågade jag min kusin. Det skulle jag inte gjort. Huvudvärken växte. Han tyckte inte att det var gott, och han spottade ut det mesta. Han började leta rätt på nån gammal vännina som var kock för att få sista minutenråd om vad jag skulle laga i stället. Men jag hade bestämt mig. Det skulle bli råbiff. Men nu var jag inte alls lika säker längre. Nu ville jag verkligen det här. Tävlingsmänniskan i mig hade vaknat.

Auditiondag ett var en grådisig oktoberdag. Med nervösa steg gick jag ner mot parapeten. Det var sådär rått och kallt som det bara kan vara i Skåne i oktober. Dimman låg tät över sundet, och mistlurarna sjöng en vacker serenad ute i öresund. Ett bekant ljud för mig som gammal sjöman. Jag blev faktiskt lite lugn av det. Väl framme på parapeten ringlade sig en lång kö med förväntansfulla hemmakockar.

Jag ställde som sig bör, mig sist i kön. Jag började språka lite lätt med de övriga i kön. Det var kul att se att så många olika människor och drömmar som hade sökt sig dit.

Vips så hade man en kamera i ansiktet. Herregud tänkte jag. Nu är det på riktigt. Efter något som kändes som en eon av väntan, var det så dags att komma inomhus. Det behövde jag. Jag var frusen, och behövde värme. Innanför dörrarna stod ett mindre kompani med tv-folk och visade oss vart vi skulle ta vägen. Vi satte oss i ett stort rum och väntade på att vårt nummer skulle ropas upp.

Det var en lång väntan. Namn efter namn ropades upp, och jag hann tänka att det lär bli mörkt innan det blir min tur. Men efter en stund var det dags. Jag lade upp min råbiff och gick in till förjuryn.

Råbiff på Älgfilé med torkade tranbär, riven pepparrot Karl-Johanreme och Aqvqvitkrutonger

Jag presenterade mig och min mat. Juryn granskade, frågade och smakade. Vi fem som var inne fick ett tack, och vi fick lämna rummet.

Nu väntade ytterligare några timmar av våndan. De som förjuryn hade tyckt bäst om skulle få ett kanske. Ett kanske som innebar att man skulle bli uppringd senare under dagen med ett besked om man skulle få komma tillbaka dagen efter. Jag fick ett kanske. Kul, tänkte jag. Nu blir det mer väntan. Jag gick hem och satte mig på soffan och stirrade på telefonen. Ring då. Det gjorde den. Jag var välkommen tillbaka. YES!! Min kusin hade så jäkla fel, var det första jag tänkte. (Det har visat sig nu i efterhand att råbiff är det värsta han vet. Något som han glömde nämna för mig när han smakade.)

Men herregud. Vad ska jag laga nu då. Nu skulle man laga på plats. Man fick ha med sig råvaror, och man hade 40 minuter på sig. Men jag lagar ju världens godaste stekta strömming med potatismos, som jag tänkte skulle passa. Men det är ju för fasen Leif Mannerström, Markus Aujalay och Per Morberg som ska smaka. Då duger det inte att komma med nåt så enkelt. Jag valde att krångla till det. Hjort skulle det bli, och gärna med en häftig sås och ett tufft garnityr. Hjortfilé med lime och szechuanpeppar-sås med äppelkompott. Det går nog hem. Bestämde mig för det. Jag gav mig iväg för att handla råvaror. Hittade allt jag behövde, och gick hem. Brydde mig inte om att provlaga. Det här kan jag ju.

Dagen var kommen. Sov inte mkt på natten, och med väldigt nervösa steg rörde jag mig åter mot parapeten. På vägen till parapeten gick jag förbi en affär. En idé dök upp. Ska du inte ta och bjuda juryn på karl-Johansoppan med choklad. Den har ju fått lysande recensioner av de som ätit den. Varav en som varit hovmästare på Riche. Jag bestämde mig för att laga den. Något som kunde ha blivit mit fall.

Väl på parapeten igen, samlades vi som fått komma tillbaka i samma lokal som dagen innan. Vi var inte alls lika många kvar. Jag tänkte att det var en bra prestation att bara komma hit. Men nöjd var jag inte. Jag fick reda på att det skulle ta en stund innan jag skulle få laga mat. Jag fick lite panik. Jag hade inte tagit med mig nån kylväska. I soffan bredvid satt en herre med ganska gott humör. Han sade att det fanns plats i hans kylväska. Han presenterade sig som Per. Jag blev överlycklig. Jag satte mig ner och började språka lite med honom och de andra.

Per lagade god mat. Jag iakttog honom, och han såg ut att vara en van kock. Han skulle bjuda på Ravioli med sörmlands ädel och mustig tomatsås. Och marinerade fikon. När han som bäst fixade med just fikonen, kom en deltagare till baka från juryn utan förkläde. Han hade gjort anka. En anka som smakade magiskt. Men tyvärr med ett potatismos som var oätligt. Men han är en duktig kock, och jag vet att det kommer att gå bra för honom. Juryn hade sagt att moset var gatuköksmos. I den sämre delen av skalan. Och att fikon inte hade på en mattallirik att göra. Jag och Per tittade på varandra. Sen på hans fikon, och sen på varandra igen. Och sist på papperskorgen. Pers fikon kom aldrig till juryn. Utan att ha sagt ett ord till varandra, kände jag att jag och Per var på samma våglängd. Och från den stunden blev vi väldigt goda vänner. Det framkom sen att det var råa fikon som inte hade på en tallrik att göra. Per slängde en sorgsen blick efter papperskorgen, men fikonen var förlorade. Nu gick det bra för Per ändå. Hans val av lokala råvaror och bra tillagad mat hade vunnit juryns gunst

Pers Auditionrätt: Ravioli fylld med Svart Trumpetsvamp, Sörmlands ädel med en Mustig Tomatsås

Recept till vänster...

Nu var det dags. De ropade mitt namn, och jag gick iväg för att ställa till med mästerverk. Jag möttes av kameror och tv-folk. Jag fick mitt kök, och klockan startade. Hemvant satte jag igång att hacka lök. Allt kändes som vanligt. Då kom en kamera upp i ansiktet och en uppmaning om att jag skulle berätta för tittarna vad jag gjorde. Nu började nerverna spöka. Jag fick in min hjortfilé i ugnen. Jag kände att den var viktigast. Satte igång med såsen och äppelkompotten. Allt gick som det skulle. Men det var dags att sätta igång med soppan. Jag har gjort den soppan massvis med gånger, och jag kände att den inte behövde lika mycket uppmärksamhet som det andra. BIG MISTAKE!!! Jag glömde helt bort att den stod och reducerade. Tiden började ta slut, och det var dags för mig att samla ihop, och gå upp till juryn. Jag mixade ihop soppan. Som hade reducerat alldeles för mycket. Jag hade i chokladen. Den mängd choklad som skulle i till den ursprungliga mängden soppa. Utan att smaka av gick jag upp. Jag var ju hundra på att den var kanon. Men det var ju alldeles för mycket choklad.

Karl-Johansvamp och Mjölkchokladscappuccino med Ankleversandwich.

Recept på rätt tillagning till vänster...

Med vad som var de mest nervösa stegen i mitt liv hittills gick jag in till juryn. De satt på varisn pall, och såg väldigt myndiga ut. Jag presenterade mig, och började lägga upp maten. Hällde självsäkert upp soppan i en kopp. Den var ju min biljett vidare. Juryn kom fram och smakade. Men de såg inte alls ut att vara så förtjusta i soppan som jag hade räknat med. Leif Mannerström sade till mig att min hjort var bland det mest vällagagade han ätit. Och såsen var kanon.

Dags för omdöme. Per ville inte ha med mig. Han ville däremot att jag skulle guida honom på en barrunda i Amsterdam. Han tyckte att det borde jag som sjöman kuna göra. Det är bara att ringa, tyckte jag.

Markus:

-           Den soppan, var bland det äckligaste jag ätit.

Ridå ner.

Leif:

-          Soppan var inte god, och det andra bortsett från fantastiskt kött var inget märkvärdigt.

Skjut mig. Skjut mig nu!!

 

Jag fick frågan om vad jag skulle laga om jag fick komma tillbaka.

-          Det blir svensk husmanskost, svarade jag. De frågade om jag var bra på det. Skojar ni. Jag är kung på det, tänkte jag...

 

Dags för summering...

Per:

-          Du är en trevlig kille, men av mig får du ett nej.

Resan mot slutet var inledd, och jag funderade på att ta ett jobb på en segelbåt, så jag kunde hänga mig i rånocken.

Markus:

-          Du har inte preserat idag. Men jag tror att du lagat nåt idag som du trodde att vi ville se. Du har gått utanför ramarna, och det gillar jag. Jag tror att du har mer att ge. Du får ett ja av mig.

VA??? Hörde jag rätt???

Men nu var det Leif Mannerström kvar. Inte en chans att han ger mig ett ja. Han har ju bedömt betydligt duktigare kockar än jag, och har ett rykte om sig att vara kräsen.  Jag vet inte om det var den gamle sjömannen i honom som talade i nån sorts solidaritet, men han sa:

-          Jag tycker att du har något. Jag tycker att du ska komma tillbaka. Och så lagar du mat från hjärtat, och slutar upp med sån här trams. Du har gått vidare...

Va??? Skojar du??? Det blir ingen jävla segelbåt och dinglande från rånocken. Jag gick vidare. Som jag e grym. Gävle, se upp. Chokladkungen från Helsingborg kommer för att shanghaja dig.

 

Jag kom ut från juryn helt tom. Men överlycklig. Jag hade ett fint vitt förkläde på mig. Jag var så nöjd. Jag kunde inte sluta le.

Jag smakade på min mat. Det mesta var gott. Men soppan. FY FAN vad vidrig den var. Det var då jag insåg att all mat förtjänar min fulla uppmärksamhet. Man kan inte ta något för givet. Hade jag bara smakat den innan, så hade den aldrig kommit med in till juryn.

Men det var nog meningen att den skulle med. Den visade ju trots allt att jag vågar a ut svängarna lite. Att jag tänker utanför boxen. Och det är så min filosofi om mat ser ut. Man måste våga...

Behöver jag säga att jag sov gott den natten???

 

Andreas/Foodges


Kommentarer
Postat av: Frida Schneider

Per kan du laga vegetarisk mat oxå?

2011-01-15 @ 15:06:18
URL: http://www.mediafrida.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se Matbloggstoppen