Ett starkt lag, vikten av tydligt ledarskap och jäkligt god mat.

Nästa etapp. Tidigt på morgonen blev vi väckta av juryn själva. De kom och knackade på våra dörrar och sömndrucket öppnade jag dörren, och utanför stod Herr Mannerström. Här kunde man inte ligga och dra, det var dags för nästa tävling. Vad har dom nu kokat ihop. Att dagen inte började med den sedvanliga bilturen till studion fick självklart tankarna att vandra iväg Åke som alltid tar sitt morgonkaffe på rummet hade tydligen öppnat i morgonrock.

Det blev en frukost som gick i 200. Sen var det upp till sviten, där Markus och Leif väntade.

-          Gnugga sömnen ur ögonen, det är dags för er nästa utmaning, sa Leif

-          Idag ska ni få känna på hur det är att vara krögare på riktigt. Ni ska få planera, inhandla och laga en tvårätters meny till oss i juryn, sa Markus

Yes. En lagtävling. Fasen vad kul det ska bli, tänkte jag, och förmodligen de andra oxå. Genast började tankarna fara i huvet om vem man ville ha i sitt lag. Hur ska lagen utses, hur ska...

-          Andreas och Jennie var goda att kom fram till oss. Ni ska vara lagledare för varsitt lag. Jennie du blir blå, och Andreas du blir röd.

Blått och rött. Vilken fantasi från meters sida var faktiskt min första tanke. Det har ju aldrig hänt innan att et blått och ett rött lag gått till urnorna. Eller hur var det nu. Dumhuvud. Koncentrera dig på det som är viktigt. Tur att förklädet inte var rosa. Jag klär inte i rosa... Vem vill jag ha i mitt lag. Jag bestämde direkt för att jag skulle försöka få Åke i mitt lag. Vi har en grym connection, och jag kände direkt att jag ville ha honom som Sous-Chef, min högra hand. Min planering slutade där. Jag ville välja resten i samråd med Åke. Jennie fick välja först, och föga överraskande valde hon Björn. Björn var en av mina kandidater till laget, men var dock orolig för att han skulle ha en något för stark vilja. Skönt att det beslutet inte var aktuellt. Jag valde Åke, och Jennie valde Louise. Louise ville jag ha i laget. Hon är juryns favorit, och otroligt duktig på upplägg. Men när jag såg att det blåa laget redan börjat jämföra tänder med varandra, insåg jag att det hade varit för många viljor. Jag valde mitt norrländska yrväder Linda. Hon är duktig och kommer att bli en bra lagspelare. Jennie valde Pernilla, och Jag ville ha Adam. Som gammal militär kan han både ge och ta order. Jag vet. Olyckligt ordval, men ändå. Jennie valde Ingrid. Ingrid är lite av en dark horse. Känslorna på utsidan, men lyckas alltid få till det. Det är hur hon fungerar i det blå laget som kommer att fälla avgörandet. Jag valde ume-tjej nummer två. Johanna. Denna friska fläkt som är så go. Nu var vi dock framme vid det oundvikliga. Kvar satt Jessica och Laleh. Jag vet precis hur det känns att vara den som blir vald sist. Många gamla otrevliga minnen bubblade upp till ytan, och jag tyckte väldigt synd om de två. Men man måste göra vad som krävs. Linda inte in det. Laleh stod inte överst på min lista. Hon hade visat att hon var väldigt lättstressad, och hade varit med i båda stresstesterna hittills. Jennie valde som väntat Jessica, och jag valde Laleh. Jag började direkt tänka på hur jag skulle få henne at känna sig lika viktig som oss andra fem. Han var ju preis lika viktig. Jag förklarade lite snabbt varför mina val föll ut som dom gjorde, och Laleh verkade acceptera det. Jag var noga med att poängtera att vi vinner som et lag och vi förlorar som ett lag. Skulle det värsta ske vill jag inte se att det ska utses några syndabockar. Skyll då på mig, för dåligt ledarskap.

Jag hade mitt lag. Och det var precis så det kändes. Vi var ett lag.

-          Nu skiter vi i vad det blåa laget har för sig, vi kör vårt race. De har en massa starka viljor i laget. Jag har tänkt ut en meny, som jag tycker vi ska köra på. Jag är öppen för förslag, men inte för 20-minuters diskussioner.

Mitt förslag togs väl emot, och vi körde en kort planering. Jag utsåg Åke till Sous-Chef, och föreslog att vi skulle gå och handla. Laget var med på noterna och på stressade tassar begav vi oss mot bilen som skulle ta oss till Hötorgshallen. Från denna stund vet jag inte mkt om det blåa laget. Vi hade vårt, dom hadesitt... För känslor och annat runt det blå laget rekommenderar jag Pernillas blogg.

Jag och Åke for i bilen, och från denna stund var både han och jag som förbytta. Taxichauffören i mig tyckte att man kan köra fortare, och Åke tyckte att pensionärer inte har ute att göra. Vi var ganska eniga om att Sweavägen inte var en rollatorparkering. Vi skrek och gormade, och chauffören taggades med han oxå. Testosteronnivån i bilen var inte att leka med. Men vi samlade oss och började fokusera på uppgiften. Det gjorde Emil, vår kära cahufför oxå. Han körde värre än mig. Jäklar vad det gick. Jag och Åke gjorde upp en strategi.

Vi hittar ganska väl i Hötorgshallen, och började planera vår inhandlingsrutt. Väl frame på hötorget tog testosteronet över igen. Emil kör i fullaste karriären in på kullerstenen utanför, rycker handbromsen och jag är ute ur bilen redan innan den stannat.

BRYT. Det där kommer vi inte att kunna sända. Det är för mkt. Omtagning. Emil gjorde en lite lösare inbromsning, och jag och Åke for iväg ner för rulltrapporna. Med devisen att alla här nere som vi skulle handla av, skulle komma att göra sina livs sämsta affärer... Men det var vi ärliga med. Och det gjorde dom. Sina sämsta affärer.

Vi for fram som ångvältar och handlade på oss det vi behövde... Allt gick som smort, och vi fick så pass bra priser att vi hade råd med både tryffel och pilgrimmsmusslor... Vi tackade de snälla handlarna, med en lätt vinkning när vi gick. De tackade oxå, men det tror jag att dom gjorde för att vara artiga...

 

Nu var det bilresa igen. Till studion. I bilen gick vi igenom vår varukorg. Vi hade allt. MEN... Vart är vårt steksnöre. En tabbe. NEJ. Den måste vi ha för att binda upp Renfilén. Vi fattade ett moget beslut att inte säga nåt till de andra. De behöver inte ifrågasätta mitt ledarskap. Dessutom hade Åke ett ess i rockärmen...

Nu var vi framme i studion, och det var dags tt sätta igång. Vi var före det blåa laget på plats. Med hela handen delegerade jag de uppgifter som vi redan var överens om. Vi var en väloljad maskin...

Linda stte igång med sin magiska pumpacreme, Johanna började med rödvinsåsen, Adam jorde soppan, Åke tog köttet och Laleh och jag skalade vad som skulle skalas. Allting flyter på. Ända tills Johanna kommer till mig och säger att såsen smakade glögg. VA? Har du nallat av vinet, tänkte jag. Vi hade ju en fin fond, och hon hade gjort som man brukar göra. Jag måste smaka av. JO. Glögg. Men vad fan. Vad är det för skitfond de sålt till oss. Jag ska ner på hötorgshallen orakad och med dålig attityd och reda ut saker. Men jag sa till Johanna att jag litade på henne, och att han skulle försöka rädda den. Det gjorde hon. Med bravur. Och ganska mkt smör och lite av steksyn från renfilén.

Soppan började ta form även den. Jag ville ha mer syra, och fick medhåll. Potatisen var i ugnen, och Åke hade stenkoll på köttet. Han fick rejält med kritik från Per Morberg för sin metod.

-          Så där kan du inte göra. Det kommer aldrig att gå. Men hur tänker du osv osv.

På sant Morberg-maner.

-          Så där gör man idag. Det är det bästa sättet att försäkra sig om rätt kärna och bra temperatur, sa mannen som vunnit flest titlar inom matlagning i sverige. (Markus Aujalay)

Per tystnade. Åke fick köra sitt race...

Bara ibland kollade jag över axeln mot det blå laget. De verkade inte lika organiserade som vi, och mitten stod Jennie likt en tyrann och delegerade...

 

Vi var i fas. Såsen hade gått från glögg till fu**ing spectacular och pumpacremen gjorde mig beredd att fria till Linda där och då.

Soppan var himmelsk och köttet var magiskt. Vi började närma oss servering. Jag smakade och det knu**ade i munnen...

Vi var överallt. Det var fantastiskt att se. Poesi i rörelse när våra rätter tog form...

Nu var det dags att lägga upp, och tiden gick mot sitt slut.

-          Mat i luckan.

Vi var klara. Vi hade två rätter som skulle platsa på vilken michelinkrog som helst. Shit vilken laginsats. Jag är rörd och stolt över mitt lags insats. Ni var bäst idag!!!

 

Nu var det dags at gå in till juryn. Vår soppa fick som väntat väldigt bra omdöme. Och även varmrätten var kanon. Att jag sen blev kallad för hjälte och fick mycket beröm för mitt ledarskap, var bara grädde på moset. Min idol Mannerström sa att hans gamla kockhjärta slog några slag extra när han såg mig idag, men det är inte svårt att vara en bra ledare med ett sånt lag.

 

Nu skulle juryn avkunna sin dom. Vi hade ställt fram de fyra bästa rätterna i tävlingen hittills och det hade varit ett ren helvete att skilja oss åt. Men det blå laget var bättre.

Ridå ner. Jag vill försvinna från jordens yta. Jag var helt förkrossad. Jag led. Jag ifrågasatte mig själv och min roll. Återigen hade jag gett allt, men inte räckt till. Men det var i mitt ledarskap jag letade bristerna. Jag tar på mig den här förlusten. Ingen skugga ska falla på mitt fantastiska lag...

Nu var det dags för stresstest. Mitt första. Vi skulle göra en pärontarte efter förlaga.

-          Tjena Kerstin. Jag har aldrig gjort paj i hela mitt liv.

Jag började packa väskorna i huvet.

Men. Det här stresstestet kom inte att handla så mkt om päron, utan om blod. Laleh skar sig väldigt illa, och tappade fullständigt kontrollen över sig själv och sina nerver. Jag led med hene, men jag var tvungen att köra mitt race. Jag ställde fram nåt som eventuellt med fantasi skulle kunna likna en dålig tarte.

Laleh hade inte presterat, förståeligt nog och hon fick lämna tävlingen. Kanske var det ändå rätt. Hon hade ju underpresterat hela vägen. Men hon var en klippa i mitt lag, och jag är övertygd om att hon kommer att bli saknad...

Nu ska man bara ladda om. Det blir svårt. Jag hävdar ändå att vår mat var bättre, och att det blåa laget vann för att juryns favoriter var med där. Låter kanske bittert, men de lagade ju inte ens nåt som förrätt. Det var snyggt upplagda färdiga råvaror...

 

Andreas


Kommentarer
Postat av: Åke Lithen

Fina ord min vän, vi kan garanterat vara stolta allihop som fick chansen att jobba under din ledning. Faan vilket käk vi presterade, magiskt som en känd och fantastisk kock skulle sagt :).

Men vi skulle definitivt haft en såssnipa att servera sås "Au Pair" till gästerna. Det är nog det enda som ev. kan anses blivit fel. Yes Chef, U rox Chef, (jump) How high Chef!!!

2011-02-24 @ 19:03:49
URL: http://blogg.soppamannen.se
Postat av: Jeppsson!!!

Jättekul att läsa din historia "Olsson"! Har inte missat en enda sekund av programmet!

2011-02-26 @ 01:12:26
URL: http://jepzon17@blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se Matbloggstoppen