foodges

Sista dagen i Gävle, och de sista 14 skulle tas ut. Jag sov ganska gott på natten, och det var nog tur. Jag hade ju gått igenom en hel del inför sista provet. Jag och fyra andra deltagare var de enda som fick göra alla utmaningar. Medan lökarna, äggen och fina fiskarna, satt och latade sig. Jag hade ångan uppe. Fick reda på av Per Morberg att jag hade gjort kött och potatis. Men jag hade gjort det bra, och var kvar i tävlingen.

 

Men nu väntade slutprovet. En mystery-box.

Det fanns 10 härliga råvaror under duken, och jag fastnade direkt för jordärtskockorna. Jag gör en helt sjukt god jordärtkockssoppa. Men kunde jag få ihop det med de ingredienser som fanns. Jag brukar smaka av med vinäger för att få syra. Men det fanns en citron. Det får gå. Jag kände mig ganska lugn, och gick metodiskt till väga.

Jag gjorde ett fänkåls och dragonsmör, och bestämde mig för att ha en bit majskyckling i soppan. Jag gillar ett matigt inslag i soppor. Rörde ihop soppan med hönsbuljong och grädde. Smakade av med citron. Smakade perfekt. Stekte kycklingen med smöret under skinnet. De andra runt omkring mig gjorde lite som jag förväntat mig. Puré på skockorna. Jag stack ut. Det kände jag som ett segervapen. Iden vi hade på oss bara flöt förbi, och så var det då dags för juryn att smaka sig igenom 30 tallrikar.

Per var först ut. De smakade av hans mat, men sa inte ett ljud. Inte ett ljud. Nu blev det ganska tryckt stämning. Skulle vi inte få omdömen på plats. Tittade på Per, och han såg ledsen ut. Men vad är det här. Jag trodde vi skulle få chansen att utvecklas. Och det gör man med konstruktiv kritik. Efter hand som maten smakades av ökade dock omdömena. Det spottades ut och berömdes om vartannat. Bara min soppa får vara kvar i munnen på juryn, tänkte jag. Det var dags för min soppa att smakas av. Per Morberg var först ut. Kul med soppa, tyckte han. Yes. Ett omdöme från Per jag kan ta med mig. Men det han sade därefter fick att vilja kräka.

-          Jag önksar att jag skulle kunna säga att det var äckligt, men det är det ju inte...

Vad i hela h-vete menar han. Han vill att min mat ska vara äcklig. Då var ju chokladsoppan kanon. Eller? Jag var en tropisk orkan på insidan. Jag ville bara gå därifrån. Men han tyckte ju trots allt att det var gott. Det snällaste han sagt till mig hittills.

Nu var det Marcus tur.

-          Jag gillar inte när man får äta soppa med kniv och gaffel. Soppa äter man med sked. Känns som sås och kyckling. Men det smakar fantastiskt.

Jag hade skurit kycklingen i vad jag ansåg som lagom bitar att äta en och en. Med sked. Men men. Det smakade fantastiskt.

Leif. Mannerström. Snälla tyck om det...

-          Jag tycker det är trevligt att se dig laga mat som du står för. Det är förbannat gott...

Min idol hade just kallat min mat för förbannat god. JAG ÄR KUNG. Nu kan folk säga vad dom vill. Jag har lagat en rätt som LEIF MANNERSTRÖM tycker är förbannat god. Min lycka var gjord. Om än bara för stunden. Jag har här att göra. Jag kan. Resten av avsmakningen stod jag bara och log. Utom när min kära vän Christer blev en av stackarna som fick mat utspottad...

 

BRYT. Lunch. Mer vit sås. Trodde jag. Mannerström kom nästan springande och sa åt oss att gå in och äta. Kocken hade nog dopat sig, för kan man få Mannerström att springa runt och hylla kålpudding, när man i tre dagar serverat vit sås till precis allt, då är anabola kökssteroider inblandade. Kålpuddingen var fantastisk.

 

Väntan. Nu skulle juryn överlägga, och besked skulle lämnas. I Greenroom satt 30 förväntansfulla amatörer och väntade på sitt öde. Leif Nöjd var just det. Nöjd. Han var klar. Per kom tillbaka. Snälla låt honom ha gått vidare. Men nej. Han och Gunnar fick nej. Två av mina förhandsfavoriter. Hoppsan Kerstin. Hur tänker dom nu. Jag blev mer och mer nervös. Jag kände mig rökt. Men de flesta sa till mig att vara lugn. Jag hade presterat, och borde gå vidare. Men det var ju precis vad jag tyckte om Per och Gunnar. Nu var det då min tur. Med hjärtat i halsen och på svaga skakande ben, var det nu dags. Min framtid skulle avgöras. Jag tog ett par djupa meditationsandetag, men det hjälpte inte. Jag rättade till kepsen, och portarna slogs upp. Där satt dom. På sina stolar. Jag stapplade fram.

BRYT. Du måste dra upp kepsen. Dina ögon syns inte. Omtagning. Nu var jag inte alls nervös. Inte det minsta, Inte ens lite. Eller hur var det nu? Jo, jag höll på att gå av på mitten. Jag var döende. Nära ett hjärtstopp. Knäna skakade värre än en slagborrmaskin på Kokain.

-          Hur känns det?

Gissa!!!

-          Du har guppat omkring rejält på gastronomins hav.

Mmm. Ge mig besked...

-          Jag tycker att du ska ta din båt, och ge dig ut på sjön.

Jaha. Och stanna där eller?

-          Och så ankrar du upp. I stockholms ström. Du har gått vidare.

Nu brast det. Fullständigt. Jag var tvungen att sätta mig på huk. Mina ben bar mig inte längre. Hade jag inte satt mig på huk, hade jag ramlat omkull. Det hade kanske blivit bra tv, men jag var inte sugen på smärta. Jag snubblade fram och kramade om juryn. Tårarna bara sprutade. Flera dagars kämpande och nervositet lämnade nu kroppen. Det var en känlomässig explosion.

Jag gick ut i Green room, och blev emottagen av de andra. Det kramades och skrattades. Men det var även ledsna känslor. Vissa fick ju beskedet att resan var över. En efter en fick deltagarna beskeden. Det var ömsom vin, ömsom vatten. Till slut satt vi där. Vi fjorton, som fortfarande kan bli sveriges första Mästerkock...

Maximillian, Jennie, Pernilla, Lousie, Ingrid, Adam, Linda, Jag, Åke, Laleh, Leif, Jessica, Johanna och Björn.

Andreas

 

(FOTO TV4)