foodges

Då var dagen kommen. Det var dags att bege sig till den Kungliga huvudstaden, för att med blod svett och tårar kämpa sig mot titeln Sveriges Mästerkock. 2500 hade blivit 14, och jag var en av dom. Efter en tågresa som gjorde mig sjösjuk, landade jag på hotellet. Jag visades upp i sviten, och där väntade de andra deltagarna. Det var sjukt kul att träffa alla igen. Vi satte oss för att prata om allt mellan himmel och jord. Men det mesta handlade ju om mat. Hur hade vi laddat upp. Hade media uppmärksammat nåt. Adam visade plikttroget ut valda delar av Stockholm genom fönstret. Pekade med hela handen, gammal militär som han ju är...

 

Ganska snart dök det upp ytterligare bekanta ansikten, och nu var vi fulltaliga. I och med det, så var det då dags att bege sig till drabbningsplatsen. Matlagningens Colosseum om man så vill... Här skulle agnarna sållas från vetet. Här skulle stå strider som fick slaget vid ringmuren att blekna. Slaget vi Hastings är glömt, och Lord Nelsons tre berömda sjöslag, är ju nu trots allt inget annat än tre vita sträck på Flottans Kalle-Anka dräkt... Det här. Det är på riktigt. Nu kommer blod att flyta, och tårar att rinna. När 14 så passionerade människor drabbar samman, kan vad som helst hända. Det är dags att kyssa sin älskade farväl. Säga hej till vännerna, och till familjen ett snabbt och hoppfullt lyckönskande, med hopp om återseende. Huruvida jag kommer hem i ett stycke, står fortfarande skrivet i stjärnorna... Men med passion och en god portion tur, kan allt hända...

 

Först av all var det dags att spela in vinjetten. Vi fick alla varsin uppgift som skulle göras. Jag skulle strö flingsalt på en köttbit. Kan jag väl göra tyckte jag. Andra var dock inte nöjda med sina uppgifter, och började, på klassiskt rockstjärne-manér, klaga. Pernilla tänkte in flippa pannkakor och Maximilian ville jonglera med knivar. Pernilla och Linda kom ganska snabbt överens om ett byte. Pernilla var nöjd och det var Linda med. Men Maximilian fick inte sin vilja igenom. Han var lite småsur över det. Han gick till och med in till producenterna för att visa att han var grym på att jonglera. Tre tappade tomater senare blev det att pudra florsocker. Enda gången jag sett någon pudra florsocker på ett sätt som verkligen skriker ironi. En efter en spelades vi in, och jag tycker att vinjetten blev riktigt bra...

Nu var det då dags för tävling. Gladiatorerna samlades och framför oss stod juryn, likt Caesar, beredda att beordra oss till döden. Fast denna gång blev det Italien och två minuters shopping. Om du tror det är lätt, så ge dig själv 10 sekunder i varje avdelning på Ica att komma på nåt, gå sen där i från, utan att återvända. Hjärnsläpp kan drabba vem som helst... Men ett fantastiskt skafferi, det är det...

Jag var dock ganska klar över vad jag ville göra. Hoppades på att det skulle finnas nåt kött, helst kalv. Och det gjorde det. Jag gick in i skafferiet och tog en rejäl bit kalvinnanlår. Tomat, paprika, vitlök, ägg, parmesan, örter, mjöl, potatis och olja. Nu skulle det bli Piccata med rostad paprikasås och gnocchi. Tyvärr var potatisen av fast sort, och det kom att kosta mig hela tävlingen. Nästan.

Dags att sätta igång. Potatisen kokas med skalet på för att behålla sin stärkelse, så att det går att göra deg av den. Vispa, skolla, koka, skala, riva, hacka. Varför i helvete kommer inte potatisen i kok.

Mer riva, vispa.

Känner mig lugn.

Det är bara potatisen. BARA potatisen. Den bara helst sonika vägrar att koka upp. Jävla potatisjävel...

Men gör det andra.

Ugnen blir inte heller varm Mina parikor ser ut som nyplockade. Dom ska ju för i he-vete vara kolsvarta nu.

Lugn. Tiden räcker.

Men en rejäl köttklump i handen blev jag trygg för en stund.

Känna på potatisen. Som nu kokar. Stenhård. Aaaaahhhrgrhhh.

Paprikan då. Nja... Lite färg.

Mixar tomaten, som i det läget var det enda som blivit klart som det skulle. Skållade och skalade. Mixar med vitlök. Kollar paprikorna. Kolsvarta. YES. Skala. AAAJJJJ. Varma. Äsch, det är bara smärta. Ner i mixern. Mixa klart.

Inget lock på mixern, sås överallt. Förlåt Jessica. Snacka om nybörjartabbe.

Då kommer Marcus fram. Med något som jag uppfattade som ett lite hånflin frågar han mig hur det går.

-          Nu är det stressigt...

-          Vad e det du ligger efter med?

-          Allt...

Men det börjar påminna om en måltid. Men ingen potatis. 10 minuter kvar. Inte färdiga. Jag kommer inte att hinna göra mina gnocchi. Fan. Vad gör jag nu. Äh, jag får pressa dom. 5 kvar. Potatis mjuka. Ska jag chansa på gnocchi. Det kommer att bli tajt. Och varmt. Jag fattar ett beslut som resulterar i första gradens brännskada. Typ.

Jag lyfter upp potatisen och pressar den. Låter den svalna i två sekunder. Sen knådar jag ner mjölet. Jag ska med någorlunda lättbegripliga ord beskriva hur varmt det var. Aj. Ouch. Fasen. Varmt. H-vete. Aj igen. Puh.

Nja. Inte riktigt. Det var så varmt att jag misstänker att hin håle själv blev grön av avund, för att hans crib just då kändes kall...

”Vill du det här?”

Om jag vill. Jag glömde bort min smärta och knådade färdigt gnocchin. Juryn ifrågasatte aldrig igen mitt commitment.

Min rätt var klar. Det fanns inget vatten att skölja händerna i så jag fick bita ihop. Men. Jag var klar. Och med en hel sekund till godo. Jag e sååå gryyyym. (Sagt på stockholmska. Gryyyym i falsett)

Nu fram till juryn. Fick överlag ganska bra betyg. Kände mig nöjd.

Tre hade underpresterat, men jag var inte en utav dom.

Leif, Åke och Laleh fick stresstesta. Tiramisu.

Åke var lugn.

Laleh var tokstressad.

Leif spexade sedvanligt på.

 

Det var nästan meditativt att se Åke jobba. Han kommer att bli tuff att möta.

Laleh var överallt och ingenstans.

Leif drog en vits.

 

Avsmakning.

-          Leif. Din tiramisu badade i sprit. Hur tänkte du med det?

-          Congac... Gott!!!

-          Tyvärr tar din resa slut här...

 

Jag kommer att sakna Leif. Hans sköna inställning, har gett mig både ett och två skratt....

Andreas/Foodges

 

(FOTO från tv4play)